Kennel Eirams bloggsida

Ja jag utlovade ju flera rapporter om höstens bravader. Det har varit full aktivitet varje helg och lite till. Så fort tillfälle ges så ger jag mej ut med en eller flera hundar på fält. Det blir utan bössa, för jag har ju fortfarande inte fått till mitt skytte och även om jag nu får det att stämma något bättre är det ganska långt kvar innan jag är mogen att skjuta över min egen hund. Det är ju målet såklart, men jag avvaktar nog ett tag till.

 

Precis när vi kom hem från norrlandsjakten så var det som oftast varmt, så det var svåra förhållanden. Därefter har det blivit svalare men det är också ganska vått i marken nu.

 

Raska utvecklas, men ibland så är jaktlusten lite för hög, åtminstone i förhållande till viljan att lyda. Hon hanterar rapphöns riktigt bra, men fasanerna är lite besvärligare. Det är rutinen som saknas, men den kommer efterhand.

 

En tur till Öland blev det också i september. Jag skulle gå aspirant på bl a pointer och då ställde vännerna i Köpingsvik välvilligt upp med både boende och träningsmark. Ynglingen Qurry kom också över en sväng så att jag fick se hur väl han utvecklat sig. Husse har dock lite mera att göra med honom på fält innan det kan bli dags för någon jaktprovsstart. Han är dock inte året ännu, så det finns ju tid kvar.

 

Qurry


Jag hade tänkt att starta Raska på fältproven i Enköping sista helgen i september, men se det blev inget för det blev en resa till Danmark istället. Vi har ju bestämt oss för att para Tindra och det inföll då såklart samtidigt. Det som också sammanföll var att just den helgen hade Dansk Bretonklubb sitt internationella höstprov i vinnarklass. I år gick det på Själland och det passade ju bra.

 Hanhunden skulle starta på provet och eftersom han normalt bor på Jylland passade det ju utmärkt att träffas på provet. Tycke uppstod direkt – första parningen var ett faktum på lördagkvällen. Efter det fick människorna sin spis och trevlig samvaro innan det var dags att krypa till kojs för att nästa dag gå på prov.

 

Provet hade lockat 25 startande bretoner – ganska imponerande tycker jag. Bra klass var det också på flertalet av dem. Det parti jag valde att följa hade otroligt gott om rapphöns i marken. Det fanns fågel i varje släpp och som mest tror jag att det var ca 50 höns i luften samtidigt – härligt att se. Nu var det inte viltfödda fåglar, men de har varit ute i marken sedan början av augusti.

 

En lång historia kan göras kort. Resultaten i toppen blev återigen ”familjära”. Vinnare med CACIT blev DKJCh Syrach, som Tindra parats med på lördagkvällen! Tvåa blev Syrachs yngre helbror Malthe, som också blev DKJCh. Malthe är far till min R-kull. Ägare och förare till båda dessa är samme man, vilket alltså betyder att han gick finalsläpp mot sig själv, eller med två hundar alltså – IMPONERANDE. På en fin tredjeplats kom PVN’s Viktor, ett barnbarn till vår Nicky och fyra kom Malthes kullsyster Vitesse.

 

Jan med Malthe och Syrach


Efter provet inbjöds jag till en trevlig middag tillsammans med 10-talet trevliga bretonägare. Vad tror ni vi diskuterade vid bordet?

 

Ytterligare en lyckad parning blev det senare på kvällen. Syrach var alltså inte ett dugg påverkad under provet av att först ha parat och sedan ha tiken i närheten. Nu håller vi tummarna för att det blir valpar också. Efterfrågan är redan stor, men det är ju inte så konstigt kanske.

 

Det var fler som hade en lyckad helg sista helgen i september. Två R-tikar startade under sämsta möjliga förhållanden på fjällprov i Klimpfjäll. De skötte sig alldeles utmärkt båda två. Rappa Roxy gick till ett fint 2:a pris i unghundsklass och Ramsa Raring gick toppenbra båda dagarna, men fick tyvärr ingen jaktbar situation. Grattis till Tomas, det gjorde ni bra!

 

I veckan som gick så blev det äntligen dags för Raska att komma ut på prov. Vi hade prov i dagarna tre här hemma på ön. Även Riva skulle starta och Tomas hade verkligen sett fram mot detta. Därför var besvikelsen desto större när det visade sig att Riva inte alls var frisk. Hon gick inget alls, så efter ett halvt släpp kopplade Tomas, åkte hem och ringde veterinären. Det visar sig att Riva har någon infektion, men vi hoppas nu att hon ska piggna på sig snabbt igen. Någon mer start blev det dock inte för dem.

 

En som hade destomera energi var Raska. Alldeles för mycket visade det sig. Hon gick som ett jehu över åkrarna, men tappade sin reviering fullständigt. Att lyssna på mattes försök till tillrättavisningar var inte att tänka på – jag kan själv!! Unghundar ska ju dock gå friskt, så vi fick vara kvar lite längre. På torsdagen var hon värst och det slutade med att hon petade några fasaner i ett djupt dike med en eftergång tillsammans med partner som avslut. Jag hade ju hoppats på en kull rapphöns. Trött var hon dock inte.

 

På lördagen var det dags igen. Hon gick ungefär som på torsdagen – alltså hög fart och nästan ingen reviering. Hon hade chans på nyslagna rapphöns, men det ville sig inte. Hon avslutade med ett snyggt stånd i buschen vid en kanal, men det var en morkulla och det räknades inte som jaktbart vilt.

 

Nu var jag ganska uppgiven, men vi hade ju en provdag kvar. Nu fick vi dessutom sällskap av en ny unghund, en liten svart/vit bretontik vid namn Gilda. Tyvärr så startade Raska nästan på samma vis som de två dagarna innan, men i tredje släpp så kunde jag äntligen få känna igen min hund. Då revierade hon riktigt fint på stubben och det lönade sig också. Ett snyggt stånd på en rapphönskull som hon skötte alldeles utmärkt gjorde att hon till slut tilldelades ett andrapris i unghundsklass. Hennes parkompis skötte sig bättre och hade en fin situation på en fasan. Gilda tilldelades slutligen ett fint förstapris. Grattis Gunnar! Ingen dålig premiär med breton. Du är ju dock van sedan vorstehtiden.

 

Glada pristagare från 3 dagars prov på Gotland med domare och skytt bakom


Husse tog ut Raska på en sväng i marken igår när jag var i Stockholm. Tro det om du vill, men hon skötte sig galant både revieringsmässigt och i sin fågelbehandling. 4 fina situationer på fasan bådar gott för framtiden. Vi har tänkt starta på särskilt prov in i november, så då hoppas jag att jag kan ”hålla i henne”. Fortsätter hon såhär så är det dags att fälla fågel för henne också.

 

I morgon bär det dock av med färjan till Oskarshamn med målet Växjö och utställning. Tre bretoner är anmälda, men vem den tredje är vet jag inte nu. Qurry ska i alla fall debutera i juniorklass, så det ska bli spännande att höra domarens åsikt om honom. Jag tycker i alla fall att han är en riktigt stilig kille.

 

 

Ja nu är hon här och hon har intagit vårt hem med storm. Lilla Svärta (eller Emma som husse fortfarande envisas med att kalla henne) har charmat allt och alla som kommit i hennes väg.

Sista stegen i Frankrike - för den här gången

Tullarna på Arlanda gullade med henne för att inte tala om personalen på terminal 3 Arlanda, varifrån Visby-planet går. Alla ville ta henne med hem!

Nu har jag ju inte åkt till Frankrike för att direkt överlämna henne till någon annan, men det förstod ju de också. En som inte tycks förstå det är husse. Han blev ju helt betagen direkt när Svärta med bestämda steg klev in på terminalen i Visby, efter att ha fått åka i mattes ryggsäck inne i kabin på flyget. Flygburen fick resa ensam i bagageutrymmet på den här flighten!

Husses dotter tillika Spikes matte hade inte kunnat avhålla sig från en första titt på lilla underverket, så hon var även på plats när vi anlände.

Det har gått alldeles utmärkt att komma in i vår numera ganska stora hundflock. Vi har dock tagit det lite pö om pö. Svärta hade inga problem vid första kontakten med våra bretoner, för såna hade hon ju sett förut. När hon fick se schillerstövaren Jura för första gången tyckte hon att det var en konstig prick och skulle försöka skrämma bort henne med några små skall. Numera är de toppenkompisar, men hennes största idol är nog schillern Atle. De formligen älskar varandra och skulle kunna leka hela dagarna om bara det tilläts. Det gör det då inte, utan leken med de vuxna hundarna får ske i lagom doser.

Vi presenterade en skata för henne idag. Den togs direkt från frysen, men det verkar inte påverka henne speciellt mycket. Intresserad är hon och tar den gör hon. Att inte avlämningen är perfekt ännu, det får vi ta med en nypa salt. Det kommer säkert.

Se sån stil jag har!

Jag har medvetet tagit en skata och inte en fältfågel som första vilt. Jag vet av erfarenhet att bretonerna är lite av finsmakare vad det gäller vilt. Det ska vara ätbart vilt, annars kan det gärna vara. Mås/trut, skata och kråka är några hemska skräpfåglar som man ju inte äter speciellt gärna och det verkar bretonerna ha tagit fasta på, åtminstone mina. Jag tänkte börja i andra änden med den här lilla damen, så får vi se hur det går.

Nej det lär nog inte bli några problem för lilla damen att nu följa med på höstens äventyr till Norrland. Vi tar vår vana trogen en tur norröver ett par veckor och det får Svärta hänga med på. Hon har inte visat några tendenser till åksjuka så det ska nog gå bra. Flyg och bil har hon ju redan vana från, så det ska nog inte bli några problem med båt/färja heller.

Ebéne des Amis de la Lande

Vi får se om det blir tyst här i två veckor eller om jag får åtkomst till någon dator så jag kan lämna någon rapport.

Till alla andra som också ska påbörja det vi alla längtat efter - höstjakten - SKIIITjakt på er!

Ja i morgon bitti (eller idag på morgonen är det ju) påbörjas resan för hämtning av lilla fransyskan. Jag ska först på mitt första CS-möte i kennelklubben och det är spännande ordentligt bara det.

Därefter bär det vidare till Arlanda för övernattning inför onsdagens flygresa till Paris, som avgår i "svinottan" - redan 06.40 lyfter planet. Det kommer att bli en lång dag, för jag är inte tillbaka i Visby igen förrän vid 22-tiden, då mitt plan landar. Sen har vi som tur är inte så långt hem, bara 2 mil.



Det är dock skönt att det är möjligt att göra resan över en dag, även om det nog blir ganska tröttsamt. Spänningen lär även ta ut sin del i tröttheten. Att det överhuvudtaget är möjligt är tack vare uppfödarens välvilja i att komma till Paris och lämna Ebéne på flygplatsen. Lite nervöst är det dock om vi kommer att hitta varandra på denna jättestora flygplats. Till saken hör att jag talar INTE franska och uppfödaren talar BARA franska! Det går nog säkert bra ändå, vi har ju i alla fall träffats en gång tidigare, så vi har ansikten på varandra. Det är värt en hel del.

Nej nu är det dags att lägga ihop de ljusblå. God Natt!

.... har jag inte riktigt ännu, men det kommer nog. Om en vecka, den 19 augusti är det nämligen dags att ta flyget Paris t o r för att hämta hem lilla Svärta, eller Ebéne des Amis de la Lande som hon heter officiellt. Ebéne betyder ebenholst på franska, men är lite avhugget att kalla henne, så Svärta blir troligen hennes namn till vardags. Husse tycker dock att hon ska heta Emma!

Ja ståndet ser ju ut att finnas där redan!

Svärta är alltså valpen som jag importerar från Frankrike, en svartskimlad liten tuffing, som jag så klart har stora förhoppningar om framtiden för. Hon har i alla fall gener som ger anledning att kunna infria mina framtidsplaner. Jag hade förmånen att träffa både henne och hennes kullsyskon vid mitt besök i Frankrike tidigare i sommar.

Innan onsdagens tripp till Paris är det dags för mitt första styrelsemöte i Kennelklubbens centralstyrelse den 18 augusti. Det ska bli spännande!

.

Ja så är man åter hemma igen. Ja, ja - jag har varit hemma ett tag, men det har inte riktigt blivit tid att sätta sig och skriva här i bloggen. Jag förstår att det är många som undrat vad som hänt. Dagarna går och inget nytt skrivet och framförallt - inga bilder från Frankrike!

Ja det var en härlig tur, vår Tour de France som vi har kallat den. Ja vi har inte cyklat alltså, inte ens sett de som cyklar just Tour de France. Nej vi har bilat hela vägen så för min del blev det ca 500 mil bakom ratten, för jag körde hela tiden.

 På väg över floden Seine

Då vi tyckte att det var för långt att köra hela vägen till Douai (som var vårt första mål) så övernattade vi på ett helt fantastiskt hotell på tyska landsbygden, där vi fick ett toppenrum. Tänk att de kan ha rimliga och t o m billiga hotellpriser nere på kontinenten. Att bo på hotell i Sverige kostar ju en halv förmögenhet.

Vår färd gick så vidare till Douai, där vi skulle bevista en internationell utställning med domarspecialist för breton. Eftersom det även var en nationell utställning dagen före, så såg vi till att leta oss fram till utställningsplatsen redan på lördagen för att vara på den säkra sidan. Det gjorde ju också att vi fick lite mera info om tid och antal för söndagens utställning.

Vårt hotell var väl inte det bästa, men man kan väl inte begära så mycket för 30 euro! Vi hade ju en ren säng och dusch med toa på rummet, så man ska inte klaga!

Det visade sig att det var 33 bretoner anmälda på söndagen (att jämföra med endast 6 på lördagen). Vi blev väl mottagna och bänkade oss vid ringside i god tid. Jag försökte ta en del bilder, men det är inte så lätt att få fina bilder för det var inte så duktiga handlers. Det var troligen ägarna själva som visade sina hundar, ungefär som i Sverige alltså och vi är ju inte heller så duktiga att visa upp våra hundar alla gånger. Utställningen var dessutom inomhus. Efter bedömningen blev vi bjudna på ett glas champagne (vad annars i Frankrike!). Vi blev också informerade om att nationalutställningen 2011 kommer att gå i denna region.

Därefter gick färden söderut och vårt delmål var då Blois, där vi skulle övernatta. Det var inte heller här ett lika fint hotell som i Tyskland, men det var å andra sidan billigare även det här. Lite bättre än i Douai i alla fall.

Loire med oerhört lågt vattenstånd, vi fick nästan en chock när vi äntligen kom ner till floden. Det är jättestora sandbankar synliga och nästan inget vatten. Det fanns dock lite mera vatten på andra delar av floden som vi såg.

Vårt mål låg dock ytterligare ca 20 mil söderut, en liten by vid sidan av Loiredalen vid namn La Chapelle Saint Florent.
 
       

Så vackra blommor överallt

Varför skulle vi då dit undrar kanske någon. Jo - jag hade hittat en alldeles underbar kull som jag inte kunde låta bli att beställa en valp från och nu skulle vi titta på underverken. Det var en kull på 1+4 underbara valpar. Jag hade beställt en hanhund, men tyvärr blev det bara en hanvalp och den skall tikägaren ha själv, men en tikvalp är reserverad för mej. Så spännande det var. Jag har ju inte köpt in en valp på många år nu och jag förstår nu spänningen och förväntan mina valpköpare känt genom åren.

    

Söta va??

Jag kunde tyvärr inte få välja valp vid detta tillfälle, då det var andra före och som inte ännu varit på plats. Vi fick ju dock se dem allihop och det var härligt bara det. Efter att ha gosat med de små ett gott tag så var det så dags att tacka för oss och styra kosan vidare. Vårt mål var nu Bretagne och området kring Callac. Alltså där bretons vagga stod i begynnelsen.

Vi bodde i Guingump och det var en trevlig liten stad med flera riktigt gamla byggnader. Bl a fanns det en borgruin. Här bodde vi två nätter och hade bokat in besök hos tre välkända stora bretonkennlar. Hur stora skulle visa sej när vi kom dit.

   

Guingump med alla vackra blommor, otrolig mängd pelagoner överallt.

Jag hade haft mailkontakt med uppfödarna innan vi åkte från Sverige och tyckte att jag hade ganska bra koll på vart de fanns. Det fungerade dock inte med min GPS, men skam den som ger sej!

Efter lite snurrande inne i Callac hittade vi plötsligt en skylt som hänvisade till kennel de Keranlouan. Efter lite letande på de små vägarna hittade vi slutligen fram. Det visade sig att Mr Patrick Morin inte var hemma, men vi blev väl mottagna av hans medhjälpare. Här fanns det BRETONER!!!

Jag överdriver inte om jag säger att det var minst 100 bretoner, säkert fler - från småvalpar som nyligen börjat gå ut (de som var yngre såg vi inte för de var inomhus) till vuxna. Det som var så positivt var att alla var öppna och trevliga. De blev så klart uppspelta och glada när man kom fram för att hälsa, så ljudnivån var ganska hög. Det var en mycket välskött anläggning, relativt nyanlagt tror jag. Rent och snyggt med supertrevliga och fina hundar. Det fanns väl ett antal som jag utan tvekan skulle kunnat stoppa in i bilen och tagit med hem. Nu var det dock inte aktuellt. Vi fick i alla fall bekanta oss lite mera med några hundar som plockades ut ur hundgårdarna.
Endast en hund av annan ras såg vi här - en rottweilerhanne som jag gissar går lös på området nattetid!

  Alpha de Keranlouan - tillfälligt hos Kennel de Kerveillant

Det visade sig att en av de andra kennlarna låg bara en kort bit därifrån, så vi blev lotsade till kennel de Kerveillant och Mr Marc Joncour. Han tog vänligt emot oss och vi fick titta runt på hans bretoner, som även de var många. Från småvalpar till vuxna. Här var det tyvärr några hundar som gick undan när vi ville ta kontakt, men det var även många som var öppna och trevliga. Här fanns det även en hel del andra raser, men jag tror att det var pensionatshundar.

Bedårande utsikt

Det tredje stället låg en bit ifrån och de hade önskemål om att vi skulle komma på eftermiddagen. Vi tog en tur för att se om vi hittade dit och efter att ha funnit platsen så intog vi vår medhavda lunch ute i det gröna, med en bedårande utsikt över det vackra Bretagne. Här skulle jag lätt kunna trivas att bo. Det småbrutna landskapet påminner mycket om Gotland - fast det är så mycket mera kuperat än här hemma.

Vårt tredje besök var hos kennel de l'Isle de Callac. Mr Serge och mme Claudine Lavenant tog vänligt emot oss och lotsade oss runt bland alla deras hundar. Här fanns från 5 dagar gamla valpar till en 15 år gammal bretonhanne. Även här var det troligen minst 100 bretoner också och alla var öppna och glada när vi kom för att hälsa. Här fick vi se några hundar utanför gårdarna också och de var mycket trevliga.

Tyvärr var det inte helt enkelt att få några bra bilder och då tänker jag alltså där man ser hundarna korrekt uppställda.

I Callac gjorde vi också ett besök på ett museeum - bara om BRETON!!! Kan du tänka dej, alltså massa historia om bretoner genom tiderna, fin konst m m. HÄRLIGT för en fantast som jag förståss.

      

Det här var en underbar resa. Jag har två gånger tidigare varit på breton-resa till Frankrike men det har tyvärr varit allt för länge mellan varje tur. Nu blir nästa resa ganska snart, men då blir det bara att se flygplatsen i Paris (mer om det kommer i senare inlägg). Jag kommer att planera in en ny resa det är säkert. Exakt när vet jag dock inte.

Dessa underbara hortensior, har aldrig sett sådan enorm blomsterprakt. De växte överallt - rosa, lila, blå och vita. Enormt vackra. Mina små i rabatten hemma har precis börjat blomma, men de kommer dock aldrig någonsin att komma i närheten.



Slutligen en bild från vår sista övernattning, på samma hotell i Tyskland som på nerresan. Vi fick dock inte samma fantastiska rum igen - vi fick ett ännu mera fantastiskt! Det var dock först tveksamt om vi kunde få något rum - hela hotellet var nämligen belagt med produktionsteamet för tyska versionen av Bonde söker fru! Ett rum fanns dock till oss.
Tänk vilken nytta man kan ha av en spegelvägg.

.

Glädje kan snabbt förändras till sorg. Nu ska vi dock hoppas att vi får fortsätta vara glada.

Tindra, den lilla pärlan, fick inte bara sitt utställningschampionat i lördags. I samband med SKFs årsmöte så fick jag (å husses vägnar) ta emot diplom och pris för Årets Breton 2008 för Tindras lysande prestationer på jaktproven i höstas. Hon gick ju då till tre förstapris i elitklass och blev ju med det också jaktchampion.

Det var lite synd att inte husse själv fick ta emot priset, men han var ju på utställning i Eksjö med stövarynglingen. Det gick lysande även där, för Atle fick sitt andra cert och blev sedan BIM. Det är alltså knappt en vecka sedan detta hände. Det är svårt att smälta att vi nästan miste honom idag.

I söndags morse när vi lämnade Eksjö för att bege oss mot Oskarshamn och Gotland så upptäckte vi en liten knöl på sidan av midjan mot höger bakben. Knölen/svulsten var hård. Vi har ju haft den under uppsikt därefter och i går eftermiddag hade den plötsligt blivit knytnävsstor. Det blev att ringa veterinären och vi fick tid i morse kl 09. När jag pratade med husse vid 1130 var Atle nyopererad och det var återigen den s k stövarsjukan som blossat upp och nu varit på väg att "äta sig ut" ur kroppen. Atle var behandlad för detta för någon månad sedan och vi trodde då att allt var borta. Det var det alltså inte.

Den stora svulsten var alltså en stor varböld kring ett förmodat litet gräsax som på okänt sätt (troligen via luftvägarna) kommit in i Atles kropp. Det satt så djupt invärtes så veterinären fick rensa nästan in till bukhinnan. Hon vågade inte hoppas för mycket till en början men veterinär Lotta är en STOR pärla och otroligt skicklig. Så här långt verkar allt gått bra. Atle har inte visat något speciellt att han skulle vara sjuk annat än att han ätit dåligt sista ca två veckorna, annars har han varit sitt vanliga glada jag.

Det är ju gott gry i den lille gynnaren, så nu håller vi tummar och tår att allt ska bli bra igen. Han är ju så lovande, så det vore verkligen en stor förlust om det inte skulle gå bra med tillfrisknandet.

Ett jättestort tack till vet Lotta, som f ö även var den som förlöste Wimsa med snitt för 4 veckor sedan. Vad gjorde vi väl utan duktiga veterinärer.

Nu så ska jag slutföra min packning inför morgondagens resa till Stockholm och Kennelfullmäktige. Det kommer rapport därifrån senare.
.

Ja nu har det gått drygt en vecka sedan vi skildes åt - alla trevliga hundar och människor som kom till vår kennelvecka. Vi hade härliga dagar med varierande aktiviteter hela påskveckan.

Det kom tillresta från Piteå i norr, Malmö i söder, Göteborg i väster och Emmaboda i öster (och några däremellan), förutom vi som redan finns på Gotland förståss. Det kom även några från Uppsala som inte har hundar födda på Gotland, men de var lika välkomna ändå!

Utomhusluncher

  besök i hönsgården 

Hela glada gänget utom Carina och Spike

Vi hade Eirams-hundar ur tre kullar i åldern från knappt tre år till 5 månader. Alla kom inte riktigt samtidigt och alla stannade inte riktigt hela tiden, men det var inga problem. Programmet gav nog alla utbyte ändå.

Jag visade vad man ska tänka på inför kommande utställningar - hur man fixar pälsen, hur man springer, hur man ställer upp, mätte alla hundarna m m.

 Utställningsträning


Vi hade 7 hundar på mentalbeskrivning, alla med Wimsa som mor men ur två kullar.

  mentalbeskrivning  



Vi hade drillning av far och son Ericsson vid olika tillfällen. Janne hade både lydnads- och stadgeövningar.


 Lydnadsövningar 


Vi hade sekunderingsträning               


och självklart gick vi på fält, även om jag tyvärr har få bilder därifrån. Vi hade strålande väder alla dagar utom en, men vad gjorde väl det att det regnade - vi fann ju fågel i alla fall! Det har varit gott om parhöns, men de är ju inte så lätta för unga oerfarna hundar.

 
Ramsa känner nyslaget rapphönspar

Vi har gått på många olika marker och avslutningsvis startade 6 hundar på särskilt prov. Tyvärr blev det inte någon pristagare. Alla hundarna hade dock sina chanser på fågel, men det ville sig inte riktigt. Bättre lycka nästa gång. De uppvisade i alla fall utmärkt fart och jaktlust, trots att det var ganska varmt. Det var nog förarna som kände av värmen mest. Njutbart var det i alla fall och domaren Roger Malmqvist hade många lovord.

 domarkritik i positiv anda


     
Intresserad publik och provdeltagare

Hela dagarna ute i naturen och friska luften gjorde att både folk och fä lätt somnade när kvällen kom. Lite trevlig samvaro orkade vi dock med, även om det inte blev så sena kvällar. Vi skulle ju orka upp tidigt nästa morgon igen för nya äventyr.

Tack till er alla för att ni ville komma så jag fick se era härliga hundar!

Fick ett mail från Ramsas matte att de varit ute för att träna på ripor. Det blev en ren-träning istället. Härligt att se så fin respekt för de envisa hornklädda djuren, som kan reta hundarna så. De brukar nämligen springa en liten bit, stanna för att kolla om hunden är med och sedan fortsätta springa lite lagom fort. Riktigt lockande alltså!





Som synes respekterar Ramsa renarna jättefint. Är inte säker på att min egen Raska skulle gjort det lika fint.

Jag har ju alldeles glömt bort att lilla mamma Unni och hennes 4 syskon i U-kullen fyllt år. Den 10 december närmare bestämt blev de 6 år. Stort grattis i efterskott alltså.

Det var det året jag inte fick åka till Stora Stockholm och ställa ut Marco (pappa till U- och S-kullarna), som den hösten fått sin jaktprovsmerit och därmed var klar att konkurrera om certifikat. Detta för att husse inte vågade riskera att bli själv med valpningen. Det resulterade i att husse själv åkte till Stockholm, trots att han egentligen avskyr sådana tillställningar. Nu var det så att det fanns flera andra bekanta som också skulle dit och då kunde han tänka sej att åka.

Hur det gick?? - ja det blev det första och enda andrapriset för Marco.

För att inte missa nästa födelsedag så tar vi och gratulerar Tindra och hennes 3 syskon i T-kullen på sin 3-årsdag. Hittade några bilder från när de var små.

























Ja så fort tiden går.

Vi har faktiskt ytterligare en födelsedag före jul. Nästa vecka fyller husets husse nämligen år. Därefter är det lugnt ett tag.

Vi har ju Siri på träningsbesök hos oss sedan ett tag. Hon tränas dels på fält och där är det husse som står för det mesta, mest beroende på att han har mera möjligheter dagtid än vad jag har (det är ju det där med jobbet som lägger hinder ivägen för fritidsintressena). Jag har däremot fått apportträningen på min lott.

Siri har verkligen varit envis med apporten, men jag tycker vi har kommit riktigt långt. Speciellt om man tar det från början, då hon envist bet ihop tänderna och jag fick bända upp munnen för att hon skulle hålla i dummyn eller apportbocken som vi började med.

Jag har genomfört träningen inomhus mestadels och framstegen har faktiskt kommit. Om det beror på att hon alltid varit tvungen att göra någon form av apport innan hon fått sin mat eller på min envishet är väl svårt att säkert veta, men framåt har det i alla fall gått.

Vi flyttade ut för några dagar sedan och även då gick det riktigt bra.


  En stolt Siri med sin fasantupp.

I fredags tog jag mej ledigt och vi fick en härlig dag. Siri och jag tog då steget över till att testa på vilt. Vi åkte till en ny plats och körde först några vanliga apporteringar med dummy och apportbock. Tog sedan fram både fasan och rapphöna och testade både fullt synligt liggande fågel som dold i gräset. Både Siri och jag var stolta då hon kom med sin apport och fint lämnade av till mej.

Igår var jag och Siri på mentalbeskrivning på lokala brukshundklubben. Det var två schäfer och två rottweiler - och så lilla Siri. Siri är ju tillfällig träningsgäst hos oss och när nu tillfället bjöds så tog vi det.

Siri var som vanligt som ett yrväder och det gick väl ganska bra. Visst fanns det vissa saker som skulle önskas något annorlunda, men känd mental status - det har hon nu. Siri var den fjärde i S-kullen som genomgått MH.

Av alla bretoner som genomgått MH så kommer huvuddelen från oss. Jag hoppas att även övriga uppfödare kommer att jobba aktivt för att få fler beskrivna.

Här kommer några bilder från banan.

   Siri skäller på "dumpen"




















Inte heller "spökena" blir rädda när Siri försöker skrämma bort dem