Kennel Eirams bloggsida

Ja jag utlovade ju flera rapporter om höstens bravader. Det har varit full aktivitet varje helg och lite till. Så fort tillfälle ges så ger jag mej ut med en eller flera hundar på fält. Det blir utan bössa, för jag har ju fortfarande inte fått till mitt skytte och även om jag nu får det att stämma något bättre är det ganska långt kvar innan jag är mogen att skjuta över min egen hund. Det är ju målet såklart, men jag avvaktar nog ett tag till.

 

Precis när vi kom hem från norrlandsjakten så var det som oftast varmt, så det var svåra förhållanden. Därefter har det blivit svalare men det är också ganska vått i marken nu.

 

Raska utvecklas, men ibland så är jaktlusten lite för hög, åtminstone i förhållande till viljan att lyda. Hon hanterar rapphöns riktigt bra, men fasanerna är lite besvärligare. Det är rutinen som saknas, men den kommer efterhand.

 

En tur till Öland blev det också i september. Jag skulle gå aspirant på bl a pointer och då ställde vännerna i Köpingsvik välvilligt upp med både boende och träningsmark. Ynglingen Qurry kom också över en sväng så att jag fick se hur väl han utvecklat sig. Husse har dock lite mera att göra med honom på fält innan det kan bli dags för någon jaktprovsstart. Han är dock inte året ännu, så det finns ju tid kvar.

 

Qurry


Jag hade tänkt att starta Raska på fältproven i Enköping sista helgen i september, men se det blev inget för det blev en resa till Danmark istället. Vi har ju bestämt oss för att para Tindra och det inföll då såklart samtidigt. Det som också sammanföll var att just den helgen hade Dansk Bretonklubb sitt internationella höstprov i vinnarklass. I år gick det på Själland och det passade ju bra.

 Hanhunden skulle starta på provet och eftersom han normalt bor på Jylland passade det ju utmärkt att träffas på provet. Tycke uppstod direkt – första parningen var ett faktum på lördagkvällen. Efter det fick människorna sin spis och trevlig samvaro innan det var dags att krypa till kojs för att nästa dag gå på prov.

 

Provet hade lockat 25 startande bretoner – ganska imponerande tycker jag. Bra klass var det också på flertalet av dem. Det parti jag valde att följa hade otroligt gott om rapphöns i marken. Det fanns fågel i varje släpp och som mest tror jag att det var ca 50 höns i luften samtidigt – härligt att se. Nu var det inte viltfödda fåglar, men de har varit ute i marken sedan början av augusti.

 

En lång historia kan göras kort. Resultaten i toppen blev återigen ”familjära”. Vinnare med CACIT blev DKJCh Syrach, som Tindra parats med på lördagkvällen! Tvåa blev Syrachs yngre helbror Malthe, som också blev DKJCh. Malthe är far till min R-kull. Ägare och förare till båda dessa är samme man, vilket alltså betyder att han gick finalsläpp mot sig själv, eller med två hundar alltså – IMPONERANDE. På en fin tredjeplats kom PVN’s Viktor, ett barnbarn till vår Nicky och fyra kom Malthes kullsyster Vitesse.

 

Jan med Malthe och Syrach


Efter provet inbjöds jag till en trevlig middag tillsammans med 10-talet trevliga bretonägare. Vad tror ni vi diskuterade vid bordet?

 

Ytterligare en lyckad parning blev det senare på kvällen. Syrach var alltså inte ett dugg påverkad under provet av att först ha parat och sedan ha tiken i närheten. Nu håller vi tummarna för att det blir valpar också. Efterfrågan är redan stor, men det är ju inte så konstigt kanske.

 

Det var fler som hade en lyckad helg sista helgen i september. Två R-tikar startade under sämsta möjliga förhållanden på fjällprov i Klimpfjäll. De skötte sig alldeles utmärkt båda två. Rappa Roxy gick till ett fint 2:a pris i unghundsklass och Ramsa Raring gick toppenbra båda dagarna, men fick tyvärr ingen jaktbar situation. Grattis till Tomas, det gjorde ni bra!

 

I veckan som gick så blev det äntligen dags för Raska att komma ut på prov. Vi hade prov i dagarna tre här hemma på ön. Även Riva skulle starta och Tomas hade verkligen sett fram mot detta. Därför var besvikelsen desto större när det visade sig att Riva inte alls var frisk. Hon gick inget alls, så efter ett halvt släpp kopplade Tomas, åkte hem och ringde veterinären. Det visar sig att Riva har någon infektion, men vi hoppas nu att hon ska piggna på sig snabbt igen. Någon mer start blev det dock inte för dem.

 

En som hade destomera energi var Raska. Alldeles för mycket visade det sig. Hon gick som ett jehu över åkrarna, men tappade sin reviering fullständigt. Att lyssna på mattes försök till tillrättavisningar var inte att tänka på – jag kan själv!! Unghundar ska ju dock gå friskt, så vi fick vara kvar lite längre. På torsdagen var hon värst och det slutade med att hon petade några fasaner i ett djupt dike med en eftergång tillsammans med partner som avslut. Jag hade ju hoppats på en kull rapphöns. Trött var hon dock inte.

 

På lördagen var det dags igen. Hon gick ungefär som på torsdagen – alltså hög fart och nästan ingen reviering. Hon hade chans på nyslagna rapphöns, men det ville sig inte. Hon avslutade med ett snyggt stånd i buschen vid en kanal, men det var en morkulla och det räknades inte som jaktbart vilt.

 

Nu var jag ganska uppgiven, men vi hade ju en provdag kvar. Nu fick vi dessutom sällskap av en ny unghund, en liten svart/vit bretontik vid namn Gilda. Tyvärr så startade Raska nästan på samma vis som de två dagarna innan, men i tredje släpp så kunde jag äntligen få känna igen min hund. Då revierade hon riktigt fint på stubben och det lönade sig också. Ett snyggt stånd på en rapphönskull som hon skötte alldeles utmärkt gjorde att hon till slut tilldelades ett andrapris i unghundsklass. Hennes parkompis skötte sig bättre och hade en fin situation på en fasan. Gilda tilldelades slutligen ett fint förstapris. Grattis Gunnar! Ingen dålig premiär med breton. Du är ju dock van sedan vorstehtiden.

 

Glada pristagare från 3 dagars prov på Gotland med domare och skytt bakom


Husse tog ut Raska på en sväng i marken igår när jag var i Stockholm. Tro det om du vill, men hon skötte sig galant både revieringsmässigt och i sin fågelbehandling. 4 fina situationer på fasan bådar gott för framtiden. Vi har tänkt starta på särskilt prov in i november, så då hoppas jag att jag kan ”hålla i henne”. Fortsätter hon såhär så är det dags att fälla fågel för henne också.

 

I morgon bär det dock av med färjan till Oskarshamn med målet Växjö och utställning. Tre bretoner är anmälda, men vem den tredje är vet jag inte nu. Qurry ska i alla fall debutera i juniorklass, så det ska bli spännande att höra domarens åsikt om honom. Jag tycker i alla fall att han är en riktigt stilig kille.

 

 

Det har återigen varit alldeles för liten aktivitet på denna blogg. En blogg ska ju uppdateras ofta för att vara intressant att följa. Så vi ska ta nya tag och bättring utlovas.

 

Hösten har varit aktiv som den alltid brukar. Vi var i Norrland på jakt i två veckor. Den startade dramatiskt med blodvite och ormbett! När vi kört av färjan i Nynäshamn var det så klart time för att stanna och rasta av hundarna innan färden gick vidare norrut. Eftersom de suttit i bilen i drygt 3 timmar så var det ett gäng ystra individer som inte fort nog kunde komma ur bilen. När jag samlat ihop kopplena så skulle ju så klart bilen stängas. Jag har ju en stor, hög och ganska tung baklucka försedd med en dragtamp. Den drog jag kraftigt i, kanske lite irriterad eftersom hundarna hade svårt att sansa sig. Det resulterade i att hörnet på luckan träffade mitt i min skalle, med ganska stor kraft. Jag svor ju så klart högljutt och Gunnar, som kommit en bit iväg med ett gäng hundar, undrade vad som hände. Först var jag ju arg för att det hänt och att det gjorde ont. Kort efter upptäckte jag att det därtill blödde – och det var ganska mycket. Det blev en liten pöl på marken, men såret visade sig vara ytterst lite. Vi fick stopp på blödningen efter en kort stund, tvättade av den värsta rödfärgen i mitt ljusa hår med en del hundvatten och därefter kunde rastningen av hundarna fortsätta.

 

Hundarna snusade och gjorde sina behov. Vid ett tillfälle hördes det ett litet gnäll från Kitos, men ingen av oss reflekterade mera över det. In med hundarna i bilen och sedan styrdes kosan norrut.

 

Vi gjorde några småstopp längs vägen, för jag hade nämligen bestämt mej för att införskaffa en ny laptop. Lilla Svärta fick ju komma ut vid varje stopp, medan de äldre vackert fick vänta på att vi gjorde ett stopp i mera hundrastvänlig miljö. Den kom så småning om och då ville inte Kitos gå ur bilen. Det visade sig att han var ordentligt svullen i huvudet. Då började vi så klart rannsaka vad som kunde vara orsaken. Det enda vi kom fram till var att han måste blivit ormbiten vid första rastningen i Nynäshamn. Tur i oturen var ju då att han legat stilla i bilen och mådde därför efter omständigheterna väl, men hade ordentligt ont. Det resulterade så klart i ett veterinärbesök, där han fick medicin. Någon jakt blev det av förklarliga skäl inte för hans del den första veckan. Efterhand så lade sig ju svullnaden och eftersom veterinären sa att det var ok att jaga över honom när han själv verkade intresserad så fick han börja jaga så smått sista veckan. Han blev efterhand bättre och bättre och till slut märktes inget. Tur var ju att vi hade fler hundar med oss, så det blev Wimsa, Tindra och Raska som fick gå lite mera istället.

 

Stackars ormbitne Kitos

Inte heller i år blev det någon fjälltur eftersom det förvarnats om svag riptillgång. Det blev istället skogsfågeljakt för hela slanten. Vi började hos Anders i Lycksele och vi hade riktigt bra med fågel där. Därefter gick färden vidare till Boliden/Jörn där det tyvärr var lite sämre tillgång. Vi hade i alla fall härliga dagar tillsammans med Anders och Rissla, Tommy, Maggan och Ramsa (och deras övriga bretoner) samt Tomas och Roxy, som kom ner från Piteå och anslöt sig till oss. Härligt att få se de 4 kullsyskonen i aktion. De har utvecklats alldeles utmärkt och kommer att bli riktigt duktiga jakthundar.

 

Maggan fick möjlighet att starta Ramsa på särskilt prov i skogen, så jag åkte iväg som moraliskt stöd, medan herrarna jagade. Lilla Svärta var också med och hängde så duktigt med under dagen. Ibland på egna ben och ibland i ryggsäcken. Det är ju inte så lätt när man bara är 3 månader. Hon fick då också höra sina första skott, men det var inga problem. Ramsa var riktigt duktig och fixade ett fint 2:a pris i unghundsklass. Hon blev lite för vidlyftig i ett släpp, men skötte en orrkull galant.

 

Ramsa Raring


Lilla Svärta har ju varit med på ”norrlandsturnén” och det har gått alldeles galant. Berest har hon blivit på köpet (fast det var hon ju redan när hon kom till mej), men hon är så lugn och trygg i alla lägen, så hon rullar ihop sig i sin bur och sover mest under resans gång.

 

Det har hänt mycket mera sedan jag senast skrev något här. Det kommer alltså mera………