Röntgen x 2
Även Tindra röntgades men här var det magen vi tittade på. Hon är duktigt rund nu och tydligen har hon en hel del vätska i sig, men vi kunde åtminstone se 7 foster, men det kan vara fler. Även här är det en veckas väntan innan vi får besked.
Idag har ynglingarna varit avskräckande exempel. Jag blev för ett tag sedan tillfrågad om jag kunde tänka mej att hålla ett föredrag om hunduppfödning för eleverna på hundgymnasiet. Idag har jag gjort det och då fick Raska och Svärta följa med. Det var inte det mest kloka beslut jag fattat, för de var i sitt essä och skulle mest leka och busa. Att få dem att ligga still och bara se söta ut, det var helt dömt att misslyckas. Inte går det att vara konsekvent alla gånger heller, så ena stunden låg de snällt för att i nästa vara igång och leka igen.
Det var intresserade elever i alla fall och hundarna fick många klappar under eftermiddagens gång.
.
Debut i elitklass
I lördags gick hon riktigt gott i första släpp där hon fann en svår fasanhöna i högt myrgräs. Hon fixade den dock med bravur, allt i ordning. Eftersom det var en höna så fälldes det inte (vi undviker att skjuta bort våra blivande avelsfåglar nämligen!). Hon fortsatte gott och låg bra till för ett fint förstapris, men när det gick över till att bli ett medvindssök i stark vind så gick det inte lika bra, vi har liksom inte tränat något på det ännu. Hon gick ut bra, men fastnade tyvärr i ett intressant dike och tog inte riktigt marken med sig. Till slut så låg hon på dryga 200 meter ut i medvinden och när partnern stötte en rapphönskull så tyckte Raska att det var kul att följa med parkompisen. Det tyckte dock inte matte, men that's life ibland.
Idag söndag har vi haft en ny chans och den har den lilla pärlan nyttjat på rätt sätt. Hon har haft två fina fågeltagningar, tyvärr var den första på fasanhöna (se ovan) och den andra på rapphöns, som inte är lovliga att fälla längre. Det betydde att det inte fälldes något för henne idag, men hon har gått glimrande och matte är SÅÅÅÅ nöjd. Hon har tilldelats ett förstapris i ELITKLASS!!! Inte illa för en knappt 20 månader gammal liten bretontik. Domaren ville gärna få en fällning på henne och då hade ett HP inte varit långt borta. Nu blev det inte så, men vad gör väl det - ett förstapris i elitklass är SÅÅÅ gott!!!
Med på proven har även Raskas kullsyskon Riva och Ricky varit. I lördags så gick Riva till ett fint 3:e pris, medan Ricky inte riktigt fick till det. Idag har ingen av dem lyckats riktigt, men de har ändå gjort riktigt fina jobb och utvecklas hela tiden. Uppfödaren är STOLT över er!!!
Vi gratulerar även Ted med Leia och Marcus med Embla som båda gick till var sitt fint 2:a pris idag.
.
Juvelen Raska....
Nu var vi bara 4 startande på provet och eftersom jag dessutom inte kunde vara med från början p g a att jag skulle på ett viktigt möte på jobbet, så kom jag ut först vid 10.15-tiden. Döm om min förvåning när de övriga kom tillbaka precis och sa att alla var färdigbedömda! Tyvärr hade det gått fel för två av hundarna så de var "nollade", men de fick i alla fall fortsätta som sparringpartners åt Raska och mej. Det betydde då att Raska fick gå i stort sett oavbrutet i ett släpp som varade dryga timmen. Det är nämligen minimikrav på 60 minuters släpptid för att kunna gå till ett förstapris, men normalt så brukar den släpptiden vara uppdelad på 20-minutersintervaller.
Nu var det dock bara att gilla läget och det gillade Raska. Hon var inte speciellt påverkad av att få gå hela tiden. Hon älskar ju att jaga! Och som hon jagade. Javisst blev hon lite öppen i sin reviering stundtals, men hon är en fena på att hitta fågel och som hon ytterst sällan missköter. Tre utmärkta fågeltagningar blev det, varav två med fällning och två utmärkta apporter gjorde att Raska tilldelades ett välförtjänst 1:a pris i öppen klass. Sååå stolt hennes matte var.
Domaren, som även dömer prov hos vorstehklubben, sa att om det hade varit betyg även för breton (vilket det alltså inte är - domaren fastställer prisvalören) så hade hon tilldelats betyg 9 på en 10-gradig skala!
Nu har vi anmält prov även lördag och söndag, så nu blir det elitklass nästa.
Med på provet var även Raskas kullbror Ricky, men han fick inte riktigt till det. Det blir dock nya chanser lördag och söndag och då kommer även kullsystern Riva med. Vi håller tummarna för dem då.
Självklart ska vi gratulera även den andra pristagaren på gårdagens prov. Det var weimaranern Embla som med husse Marcus nu fick förstapris i elitklass och med det så blev Embla Svensk Jaktchampion. Vi lyfter på hatten och hurrar högt!
.
Nya valpar på G!
Nu är det helt säkert - det blir valpar i Vall igen. Tindra börjar bli riktigt rund om magen så om knappt tre veckor bör det finnas ett gäng små i valplådan.
Vi har inte tagit något ultraljud, men det är ingen tvekan längre. Vi håller nu bara tummarna om att allt ska gå bra för den lilla förstföderskan, men det gör det.
Rapporter kommer här på bloggen efterhand.
1-årsdag
Mamma Unni hälsar så gott (tror jag!)
SNÖÖÖÖ
Det är väl i och för sig inte något konstigt, men vi är ju bara i början av november ännu. Snö som sådant har jag inte så mycket emot, men idag så blåser det dessutom så otroligt hårt.
Termometern visar inte speciellt kallt, noll till plus en, men i vinden är det riktigt bitigt kallt alltså.
Det är väl då dags att byta däck snart, men jag hoppas ändå att få vänta ett tag till. Jag har dubbdäck nämligen och oftast är det ett behov av dem när man som vi bor en bit ut på landet. Gotland har ju saltfritt sedan slutet av 80-talet och då känns det ändå tryggast att köra med dubbar. Dock är det ju en något högre ljudnivå med dubbar på, speciellt när det är barmark. Därav min förhoppning om att ännu ett tag till slippa dubbdäcken.
Debut
Svärta
Jag mätte henne idag och hon är nog 42-43 cm ungefär. Det är en bit kvar att växa ännu alltså.
Det finns de som efterlyst bilder på henne, så här kommer några!
Visst är hon väl fin??
Nästan alla som träffat henne vill ta henne med sej hem, men hon är MIIIN!
Växjö INT
Det var tyvärr bara tre bretoner anmälda för Fredrik Norgren. Qurry var ensam herre på täppan. Han skötte sig fint i ringen till en början, men väntan hade ju varit lång så han tröttnade lite till slut. Han fick ett fint förstapris och hederspris och med det var vi nöjda. Det var ju debuten.
Raska gick i jaktklass och fick nu sitt tredje cert. Hon är ju inte två år ännu, så det här var ett "bonuscert". I öppen klass startade Ciggi som också fick ck. I konkurrensen dem emellan drog Raska längsta strået och fick CACIB och blev BIR. I gruppen blev vi inte placerade, men det var en nöjd matte som ställde färden mot Oskarshamn och färjan hem.
Vi hade lite bråttom hem nämligen, för igår var vi inbjudna till fasanjakt och det ville vi ju inte missa. Raska var först ut och skötte sig riktigt bra, även om det var lite väl mycket spring i benen emellanåt. Hon har ju inte så stor erfarenhet av fasanerna ännu, men hon hittade några i dikena i alla fall. Bäst gick det dock med en rapphönskull, som hon skötte alldeles utmärkt. Tyvärr skötte sig inte skyttarna lika bra, två präktiga bommar blev deras resultat. Matte var dock nöjd med Raska i alla fall.
Efter fikat så fick Wimsa komma ut. Vi gick då i mera täckt terräng och Wimsa skötte sig bra. Vi testade nu med jaktvärdarnas Garmin Astro och det fungerade utmärkt i denna terräng. Det är ju inte alltid så lätt att varken se eller höra hunden och eftersom vi var ganska många som gick så var det ett praktiskt hjälpmedel. Värdarna hade bestämt att inte fälla några hönor. Så klart var det mest höns som Wimsa stod för och det blev inget fällt för henne heller. Summar sumarum så blev det en tupp fälld i ett annat gäng. Vi hade en härlig dag i alla fall.
Bättring på G, del 2
Ja jag utlovade ju flera rapporter om höstens bravader. Det har varit full aktivitet varje helg och lite till. Så fort tillfälle ges så ger jag mej ut med en eller flera hundar på fält. Det blir utan bössa, för jag har ju fortfarande inte fått till mitt skytte och även om jag nu får det att stämma något bättre är det ganska långt kvar innan jag är mogen att skjuta över min egen hund. Det är ju målet såklart, men jag avvaktar nog ett tag till.
Precis när vi kom hem från norrlandsjakten så var det som oftast varmt, så det var svåra förhållanden. Därefter har det blivit svalare men det är också ganska vått i marken nu.
Raska utvecklas, men ibland så är jaktlusten lite för hög, åtminstone i förhållande till viljan att lyda. Hon hanterar rapphöns riktigt bra, men fasanerna är lite besvärligare. Det är rutinen som saknas, men den kommer efterhand.
En tur till Öland blev det också i september. Jag skulle gå aspirant på bl a pointer och då ställde vännerna i Köpingsvik välvilligt upp med både boende och träningsmark. Ynglingen Qurry kom också över en sväng så att jag fick se hur väl han utvecklat sig. Husse har dock lite mera att göra med honom på fält innan det kan bli dags för någon jaktprovsstart. Han är dock inte året ännu, så det finns ju tid kvar.
Qurry
Jag hade tänkt att starta Raska på fältproven i Enköping sista helgen i september, men se det blev inget för det blev en resa till Danmark istället. Vi har ju bestämt oss för att para Tindra och det inföll då såklart samtidigt. Det som också sammanföll var att just den helgen hade Dansk Bretonklubb sitt internationella höstprov i vinnarklass. I år gick det på Själland och det passade ju bra.
Hanhunden skulle starta på provet och eftersom han normalt bor på Jylland passade det ju utmärkt att träffas på provet. Tycke uppstod direkt – första parningen var ett faktum på lördagkvällen. Efter det fick människorna sin spis och trevlig samvaro innan det var dags att krypa till kojs för att nästa dag gå på prov.
Provet hade lockat 25 startande bretoner – ganska imponerande tycker jag. Bra klass var det också på flertalet av dem. Det parti jag valde att följa hade otroligt gott om rapphöns i marken. Det fanns fågel i varje släpp och som mest tror jag att det var ca 50 höns i luften samtidigt – härligt att se. Nu var det inte viltfödda fåglar, men de har varit ute i marken sedan början av augusti.
En lång historia kan göras kort. Resultaten i toppen blev återigen ”familjära”. Vinnare med CACIT blev DKJCh Syrach, som Tindra parats med på lördagkvällen! Tvåa blev Syrachs yngre helbror Malthe, som också blev DKJCh. Malthe är far till min R-kull. Ägare och förare till båda dessa är samme man, vilket alltså betyder att han gick finalsläpp mot sig själv, eller med två hundar alltså – IMPONERANDE. På en fin tredjeplats kom PVN’s Viktor, ett barnbarn till vår Nicky och fyra kom Malthes kullsyster Vitesse.
Jan med Malthe och Syrach
Efter provet inbjöds jag till en trevlig middag tillsammans med 10-talet trevliga bretonägare. Vad tror ni vi diskuterade vid bordet?
Ytterligare en lyckad parning blev det senare på kvällen. Syrach var alltså inte ett dugg påverkad under provet av att först ha parat och sedan ha tiken i närheten. Nu håller vi tummarna för att det blir valpar också. Efterfrågan är redan stor, men det är ju inte så konstigt kanske.
Det var fler som hade en lyckad helg sista helgen i september. Två R-tikar startade under sämsta möjliga förhållanden på fjällprov i Klimpfjäll. De skötte sig alldeles utmärkt båda två. Rappa Roxy gick till ett fint 2:a pris i unghundsklass och Ramsa Raring gick toppenbra båda dagarna, men fick tyvärr ingen jaktbar situation. Grattis till Tomas, det gjorde ni bra!
I veckan som gick så blev det äntligen dags för Raska att komma ut på prov. Vi hade prov i dagarna tre här hemma på ön. Även Riva skulle starta och Tomas hade verkligen sett fram mot detta. Därför var besvikelsen desto större när det visade sig att Riva inte alls var frisk. Hon gick inget alls, så efter ett halvt släpp kopplade Tomas, åkte hem och ringde veterinären. Det visar sig att Riva har någon infektion, men vi hoppas nu att hon ska piggna på sig snabbt igen. Någon mer start blev det dock inte för dem.
En som hade destomera energi var Raska. Alldeles för mycket visade det sig. Hon gick som ett jehu över åkrarna, men tappade sin reviering fullständigt. Att lyssna på mattes försök till tillrättavisningar var inte att tänka på – jag kan själv!! Unghundar ska ju dock gå friskt, så vi fick vara kvar lite längre. På torsdagen var hon värst och det slutade med att hon petade några fasaner i ett djupt dike med en eftergång tillsammans med partner som avslut. Jag hade ju hoppats på en kull rapphöns. Trött var hon dock inte.
På lördagen var det dags igen. Hon gick ungefär som på torsdagen – alltså hög fart och nästan ingen reviering. Hon hade chans på nyslagna rapphöns, men det ville sig inte. Hon avslutade med ett snyggt stånd i buschen vid en kanal, men det var en morkulla och det räknades inte som jaktbart vilt.
Nu var jag ganska uppgiven, men vi hade ju en provdag kvar. Nu fick vi dessutom sällskap av en ny unghund, en liten svart/vit bretontik vid namn Gilda. Tyvärr så startade Raska nästan på samma vis som de två dagarna innan, men i tredje släpp så kunde jag äntligen få känna igen min hund. Då revierade hon riktigt fint på stubben och det lönade sig också. Ett snyggt stånd på en rapphönskull som hon skötte alldeles utmärkt gjorde att hon till slut tilldelades ett andrapris i unghundsklass. Hennes parkompis skötte sig bättre och hade en fin situation på en fasan. Gilda tilldelades slutligen ett fint förstapris. Grattis Gunnar! Ingen dålig premiär med breton. Du är ju dock van sedan vorstehtiden.
Glada pristagare från 3 dagars prov på Gotland med domare och skytt bakom
Husse tog ut Raska på en sväng i marken igår när jag var i Stockholm. Tro det om du vill, men hon skötte sig galant både revieringsmässigt och i sin fågelbehandling. 4 fina situationer på fasan bådar gott för framtiden. Vi har tänkt starta på särskilt prov in i november, så då hoppas jag att jag kan ”hålla i henne”. Fortsätter hon såhär så är det dags att fälla fågel för henne också.
I morgon bär det dock av med färjan till Oskarshamn med målet Växjö och utställning. Tre bretoner är anmälda, men vem den tredje är vet jag inte nu. Qurry ska i alla fall debutera i juniorklass, så det ska bli spännande att höra domarens åsikt om honom. Jag tycker i alla fall att han är en riktigt stilig kille.
Bättring på G!
Det har återigen varit alldeles för liten aktivitet på denna blogg. En blogg ska ju uppdateras ofta för att vara intressant att följa. Så vi ska ta nya tag och bättring utlovas.
Hösten har varit aktiv som den alltid brukar. Vi var i Norrland på jakt i två veckor. Den startade dramatiskt med blodvite och ormbett! När vi kört av färjan i Nynäshamn var det så klart time för att stanna och rasta av hundarna innan färden gick vidare norrut. Eftersom de suttit i bilen i drygt 3 timmar så var det ett gäng ystra individer som inte fort nog kunde komma ur bilen. När jag samlat ihop kopplena så skulle ju så klart bilen stängas. Jag har ju en stor, hög och ganska tung baklucka försedd med en dragtamp. Den drog jag kraftigt i, kanske lite irriterad eftersom hundarna hade svårt att sansa sig. Det resulterade i att hörnet på luckan träffade mitt i min skalle, med ganska stor kraft. Jag svor ju så klart högljutt och Gunnar, som kommit en bit iväg med ett gäng hundar, undrade vad som hände. Först var jag ju arg för att det hänt och att det gjorde ont. Kort efter upptäckte jag att det därtill blödde – och det var ganska mycket. Det blev en liten pöl på marken, men såret visade sig vara ytterst lite. Vi fick stopp på blödningen efter en kort stund, tvättade av den värsta rödfärgen i mitt ljusa hår med en del hundvatten och därefter kunde rastningen av hundarna fortsätta.
Hundarna snusade och gjorde sina behov. Vid ett tillfälle hördes det ett litet gnäll från Kitos, men ingen av oss reflekterade mera över det. In med hundarna i bilen och sedan styrdes kosan norrut.
Vi gjorde några småstopp längs vägen, för jag hade nämligen bestämt mej för att införskaffa en ny laptop. Lilla Svärta fick ju komma ut vid varje stopp, medan de äldre vackert fick vänta på att vi gjorde ett stopp i mera hundrastvänlig miljö. Den kom så småning om och då ville inte Kitos gå ur bilen. Det visade sig att han var ordentligt svullen i huvudet. Då började vi så klart rannsaka vad som kunde vara orsaken. Det enda vi kom fram till var att han måste blivit ormbiten vid första rastningen i Nynäshamn. Tur i oturen var ju då att han legat stilla i bilen och mådde därför efter omständigheterna väl, men hade ordentligt ont. Det resulterade så klart i ett veterinärbesök, där han fick medicin. Någon jakt blev det av förklarliga skäl inte för hans del den första veckan. Efterhand så lade sig ju svullnaden och eftersom veterinären sa att det var ok att jaga över honom när han själv verkade intresserad så fick han börja jaga så smått sista veckan. Han blev efterhand bättre och bättre och till slut märktes inget. Tur var ju att vi hade fler hundar med oss, så det blev Wimsa, Tindra och Raska som fick gå lite mera istället.
Stackars ormbitne Kitos
Inte heller i år blev det någon fjälltur eftersom det förvarnats om svag riptillgång. Det blev istället skogsfågeljakt för hela slanten. Vi började hos Anders i Lycksele och vi hade riktigt bra med fågel där. Därefter gick färden vidare till Boliden/Jörn där det tyvärr var lite sämre tillgång. Vi hade i alla fall härliga dagar tillsammans med Anders och Rissla, Tommy, Maggan och Ramsa (och deras övriga bretoner) samt Tomas och Roxy, som kom ner från Piteå och anslöt sig till oss. Härligt att få se de 4 kullsyskonen i aktion. De har utvecklats alldeles utmärkt och kommer att bli riktigt duktiga jakthundar.
Maggan fick möjlighet att starta Ramsa på särskilt prov i skogen, så jag åkte iväg som moraliskt stöd, medan herrarna jagade. Lilla Svärta var också med och hängde så duktigt med under dagen. Ibland på egna ben och ibland i ryggsäcken. Det är ju inte så lätt när man bara är 3 månader. Hon fick då också höra sina första skott, men det var inga problem. Ramsa var riktigt duktig och fixade ett fint 2:a pris i unghundsklass. Hon blev lite för vidlyftig i ett släpp, men skötte en orrkull galant.
Ramsa Raring
Lilla Svärta har ju varit med på ”norrlandsturnén” och det har gått alldeles galant. Berest har hon blivit på köpet (fast det var hon ju redan när hon kom till mej), men hon är så lugn och trygg i alla lägen, så hon rullar ihop sig i sin bur och sover mest under resans gång.
Det har hänt mycket mera sedan jag senast skrev något här. Det kommer alltså mera………
Svärta är här!!!!
Ja nu är hon här och hon har intagit vårt hem med storm. Lilla Svärta (eller Emma som husse fortfarande envisas med att kalla henne) har charmat allt och alla som kommit i hennes väg.
Tullarna på Arlanda gullade med henne för att inte tala om personalen på terminal 3 Arlanda, varifrån Visby-planet går. Alla ville ta henne med hem!
Nu har jag ju inte åkt till Frankrike för att direkt överlämna henne till någon annan, men det förstod ju de också. En som inte tycks förstå det är husse. Han blev ju helt betagen direkt när Svärta med bestämda steg klev in på terminalen i Visby, efter att ha fått åka i mattes ryggsäck inne i kabin på flyget. Flygburen fick resa ensam i bagageutrymmet på den här flighten!
Husses dotter tillika Spikes matte hade inte kunnat avhålla sig från en första titt på lilla underverket, så hon var även på plats när vi anlände.
Det har gått alldeles utmärkt att komma in i vår numera ganska stora hundflock. Vi har dock tagit det lite pö om pö. Svärta hade inga problem vid första kontakten med våra bretoner, för såna hade hon ju sett förut. När hon fick se schillerstövaren Jura för första gången tyckte hon att det var en konstig prick och skulle försöka skrämma bort henne med några små skall. Numera är de toppenkompisar, men hennes största idol är nog schillern Atle. De formligen älskar varandra och skulle kunna leka hela dagarna om bara det tilläts. Det gör det då inte, utan leken med de vuxna hundarna får ske i lagom doser.
Vi presenterade en skata för henne idag. Den togs direkt från frysen, men det verkar inte påverka henne speciellt mycket. Intresserad är hon och tar den gör hon. Att inte avlämningen är perfekt ännu, det får vi ta med en nypa salt. Det kommer säkert.
Jag har medvetet tagit en skata och inte en fältfågel som första vilt. Jag vet av erfarenhet att bretonerna är lite av finsmakare vad det gäller vilt. Det ska vara ätbart vilt, annars kan det gärna vara. Mås/trut, skata och kråka är några hemska skräpfåglar som man ju inte äter speciellt gärna och det verkar bretonerna ha tagit fasta på, åtminstone mina. Jag tänkte börja i andra änden med den här lilla damen, så får vi se hur det går.
Nej det lär nog inte bli några problem för lilla damen att nu följa med på höstens äventyr till Norrland. Vi tar vår vana trogen en tur norröver ett par veckor och det får Svärta hänga med på. Hon har inte visat några tendenser till åksjuka så det ska nog gå bra. Flyg och bil har hon ju redan vana från, så det ska nog inte bli några problem med båt/färja heller.
Vi får se om det blir tyst här i två veckor eller om jag får åtkomst till någon dator så jag kan lämna någon rapport.
Till alla andra som också ska påbörja det vi alla längtat efter - höstjakten - SKIIITjakt på er!
Nu är det dags
Därefter bär det vidare till Arlanda för övernattning inför onsdagens flygresa till Paris, som avgår i "svinottan" - redan 06.40 lyfter planet. Det kommer att bli en lång dag, för jag är inte tillbaka i Visby igen förrän vid 22-tiden, då mitt plan landar. Sen har vi som tur är inte så långt hem, bara 2 mil.
Snart är hon här!
Det är dock skönt att det är möjligt att göra resan över en dag, även om det nog blir ganska tröttsamt. Spänningen lär även ta ut sin del i tröttheten. Att det överhuvudtaget är möjligt är tack vare uppfödarens välvilja i att komma till Paris och lämna Ebéne på flygplatsen. Lite nervöst är det dock om vi kommer att hitta varandra på denna jättestora flygplats. Till saken hör att jag talar INTE franska och uppfödaren talar BARA franska! Det går nog säkert bra ändå, vi har ju i alla fall träffats en gång tidigare, så vi har ansikten på varandra. Det är värt en hel del.
Nej nu är det dags att lägga ihop de ljusblå. God Natt!
Resfeber...
Svärta är alltså valpen som jag importerar från Frankrike, en svartskimlad liten tuffing, som jag så klart har stora förhoppningar om framtiden för. Hon har i alla fall gener som ger anledning att kunna infria mina framtidsplaner. Jag hade förmånen att träffa både henne och hennes kullsyskon vid mitt besök i Frankrike tidigare i sommar.
Innan onsdagens tripp till Paris är det dags för mitt första styrelsemöte i Kennelklubbens centralstyrelse den 18 augusti. Det ska bli spännande!
.
Tour de France
Ja så är man åter hemma igen. Ja, ja - jag har varit hemma ett tag, men det har inte riktigt blivit tid att sätta sig och skriva här i bloggen. Jag förstår att det är många som undrat vad som hänt. Dagarna går och inget nytt skrivet och framförallt - inga bilder från Frankrike!
Ja det var en härlig tur, vår Tour de France som vi har kallat den. Ja vi har inte cyklat alltså, inte ens sett de som cyklar just Tour de France. Nej vi har bilat hela vägen så för min del blev det ca 500 mil bakom ratten, för jag körde hela tiden.
På väg över floden SeineDå vi tyckte att det var för långt att köra hela vägen till Douai (som var vårt första mål) så övernattade vi på ett helt fantastiskt hotell på tyska landsbygden, där vi fick ett toppenrum. Tänk att de kan ha rimliga och t o m billiga hotellpriser nere på kontinenten. Att bo på hotell i Sverige kostar ju en halv förmögenhet.
Vårt rum i Tyskland på nervägen
Vår färd gick så vidare till Douai, där vi skulle bevista en internationell utställning med domarspecialist för breton. Eftersom det även var en nationell utställning dagen före, så såg vi till att leta oss fram till utställningsplatsen redan på lördagen för att vara på den säkra sidan. Det gjorde ju också att vi fick lite mera info om tid och antal för söndagens utställning.
BIR i Douai, hane endast 17 månader från jaktklass
Vårt hotell var väl inte det bästa, men man kan väl inte begära så mycket för 30 euro! Vi hade ju en ren säng och dusch med toa på rummet, så man ska inte klaga!
Det visade sig att det var 33 bretoner anmälda på söndagen (att jämföra med endast 6 på lördagen). Vi blev väl mottagna och bänkade oss vid ringside i god tid. Jag försökte ta en del bilder, men det är inte så lätt att få fina bilder för det var inte så duktiga handlers. Det var troligen ägarna själva som visade sina hundar, ungefär som i Sverige alltså och vi är ju inte heller så duktiga att visa upp våra hundar alla gånger. Utställningen var dessutom inomhus. Efter bedömningen blev vi bjudna på ett glas champagne (vad annars i Frankrike!). Vi blev också informerade om att nationalutställningen 2011 kommer att gå i denna region.
Därefter gick färden söderut och vårt delmål var då Blois, där vi skulle övernatta. Det var inte heller här ett lika fint hotell som i Tyskland, men det var å andra sidan billigare även det här. Lite bättre än i Douai i alla fall.
Vårt mål låg dock ytterligare ca 20 mil söderut, en liten by vid sidan av Loiredalen vid namn La Chapelle Saint Florent.
Varför skulle vi då dit undrar kanske någon. Jo - jag hade hittat en alldeles underbar kull som jag inte kunde låta bli att beställa en valp från och nu skulle vi titta på underverken. Det var en kull på 1+4 underbara valpar. Jag hade beställt en hanhund, men tyvärr blev det bara en hanvalp och den skall tikägaren ha själv, men en tikvalp är reserverad för mej. Så spännande det var. Jag har ju inte köpt in en valp på många år nu och jag förstår nu spänningen och förväntan mina valpköpare känt genom åren.
Jag kunde tyvärr inte få välja valp vid detta tillfälle, då det var andra före och som inte ännu varit på plats. Vi fick ju dock se dem allihop och det var härligt bara det. Efter att ha gosat med de små ett gott tag så var det så dags att tacka för oss och styra kosan vidare. Vårt mål var nu Bretagne och området kring Callac. Alltså där bretons vagga stod i begynnelsen.
Vi bodde i Guingump och det var en trevlig liten stad med flera riktigt gamla byggnader. Bl a fanns det en borgruin. Här bodde vi två nätter och hade bokat in besök hos tre välkända stora bretonkennlar. Hur stora skulle visa sej när vi kom dit.
Jag hade haft mailkontakt med uppfödarna innan vi åkte från Sverige och tyckte att jag hade ganska bra koll på vart de fanns. Det fungerade dock inte med min GPS, men skam den som ger sej!
Efter lite snurrande inne i Callac hittade vi plötsligt en skylt som hänvisade till kennel de Keranlouan. Efter lite letande på de små vägarna hittade vi slutligen fram. Det visade sig att Mr Patrick Morin inte var hemma, men vi blev väl mottagna av hans medhjälpare. Här fanns det BRETONER!!!
Valpar hos Kennel de Keranlouan
Jag överdriver inte om jag säger att det var minst 100 bretoner, säkert fler - från småvalpar som nyligen börjat gå ut (de som var yngre såg vi inte för de var inomhus) till vuxna. Det som var så positivt var att alla var öppna och trevliga. De blev så klart uppspelta och glada när man kom fram för att hälsa, så ljudnivån var ganska hög. Det var en mycket välskött anläggning, relativt nyanlagt tror jag. Rent och snyggt med supertrevliga och fina hundar. Det fanns väl ett antal som jag utan tvekan skulle kunnat stoppa in i bilen och tagit med hem. Nu var det dock inte aktuellt. Vi fick i alla fall bekanta oss lite mera med några hundar som plockades ut ur hundgårdarna.
Endast en hund av annan ras såg vi här - en rottweilerhanne som jag gissar går lös på området nattetid!
Alpha de Keranlouan - tillfälligt hos Kennel de KerveillantDet visade sig att en av de andra kennlarna låg bara en kort bit därifrån, så vi blev lotsade till kennel de Kerveillant och Mr Marc Joncour. Han tog vänligt emot oss och vi fick titta runt på hans bretoner, som även de var många. Från småvalpar till vuxna. Här var det tyvärr några hundar som gick undan när vi ville ta kontakt, men det var även många som var öppna och trevliga. Här fanns det även en hel del andra raser, men jag tror att det var pensionatshundar.
Det tredje stället låg en bit ifrån och de hade önskemål om att vi skulle komma på eftermiddagen. Vi tog en tur för att se om vi hittade dit och efter att ha funnit platsen så intog vi vår medhavda lunch ute i det gröna, med en bedårande utsikt över det vackra Bretagne. Här skulle jag lätt kunna trivas att bo. Det småbrutna landskapet påminner mycket om Gotland - fast det är så mycket mera kuperat än här hemma.
Vårt tredje besök var hos kennel de l'Isle de Callac. Mr Serge och mme Claudine Lavenant tog vänligt emot oss och lotsade oss runt bland alla deras hundar. Här fanns från 5 dagar gamla valpar till en 15 år gammal bretonhanne. Även här var det troligen minst 100 bretoner också och alla var öppna och glada när vi kom för att hälsa. Här fick vi se några hundar utanför gårdarna också och de var mycket trevliga.
Tyvärr var det inte helt enkelt att få några bra bilder och då tänker jag alltså där man ser hundarna korrekt uppställda.
I Callac gjorde vi också ett besök på ett museeum - bara om BRETON!!! Kan du tänka dej, alltså massa historia om bretoner genom tiderna, fin konst m m. HÄRLIGT för en fantast som jag förståss.
Det här var en underbar resa. Jag har två gånger tidigare varit på breton-resa till Frankrike men det har tyvärr varit allt för länge mellan varje tur. Nu blir nästa resa ganska snart, men då blir det bara att se flygplatsen i Paris (mer om det kommer i senare inlägg). Jag kommer att planera in en ny resa det är säkert. Exakt när vet jag dock inte.
Slutligen en bild från vår sista övernattning, på samma hotell i Tyskland som på nerresan. Vi fick dock inte samma fantastiska rum igen - vi fick ett ännu mera fantastiskt! Det var dock först tveksamt om vi kunde få något rum - hela hotellet var nämligen belagt med produktionsteamet för tyska versionen av Bonde söker fru! Ett rum fanns dock till oss.
Tänk vilken nytta man kan ha av en spegelvägg.
.
