Kennel Eirams bloggsida

Som bekant så har vi ju sedan en tid vinter här på ön. Det betyder att vi även har vinter på våra vägar, som bekant så har vi ju inte haft vägsalt på över 20 år. Tänk att det är så många som tror att man kan köra på dessa vintervägar som man gör när det är sommar.

Jag har nu stött på två med- (eller mot-???) trafikanter som jag helst inte vill träffa fler gånger i trafiken.

Förra fredagen när jag var på väg hem hände första incidenten. Det var rusningstrafik, klockan var så där 16.15 och alla vill ju hem för att börja fira helg. Jag skulle hem och mata hundarna för att sedan bege mej till Traume för inledningen av Räv-SM (omtalat tidigare i bloggen). Körde då Visbyleden och i korsningen vid Linds var det ganska många bilar som dels skulle ut på leden, men även några som stod och väntade för att svänga av. Jag skulle då rakt fram. Precis när jag passerade korsningen så kommer det en liten pluttbil som "smiter ut" precis framför nosen på mej. Det blev att försöka bromsa i halkan och det gick bra, men det var väl mer tur än något annat antar jag. I min ilska så hittade jag inte signalhornet utan tryckte intensivt på airbagen, men då kom det ju ingen signal inte (alla mina tidigare bilar har ju haft signalhornet där!). Jag hötte med näven, men det såg säkert inte föraren. Lika bra det kanske.

Idag var det så dags igen. Jag hade varit till stan och var på väg hem. Vår länsväg är krokig på de flesta ställen, vilket gör att det inte är så lätt att köra om om man så vill det. Strax innan man ska svänga av vägen ner till vårt så är det en kurva, men därefter en lång raksträcka. Det gör ju att många vill passa på och göra ev omkörningar där, för det blir nämligen krokigt igen.

Eftersom jag ju lättar på gasen precis efter kurvan för att förbereda min vänstersväng, är det inte ovanligt att någon försöker köra om direkt. Det är oftast inga problem om de ligger precis bakom och då får de ju köra om innan jag svänger så klart. Idag hade jag en bil bakom, men det var ganska långt avstånd. Därför gjorde jag då som jag brukar göra: när jag sänker farten lägger jag också på blinkersen för att tidigt visa att jag ska svänga. Hade alltså blinkat ett tag och skulle förbereda vänstersvängen. Döm om min förvåning när jag får se en stor röd bil påbörja omkörning av mej. Jag såg bilen som tur var, så det hände inget, men det blev en hyttande näve i luften igen. Hade min brors bil och hittade inte heller den här gången signalhornet direkt.

Därtill berättade en arbetskamrat till mej att hon också varit ute för en trafikhändelse som kunde slutat illa. Hon har så där 4 mil enkel resa till jobbet varje dag och den här gången så såg hon på håll att hon skulle få möte av en traktor eller lastmaskin eller liknande långsamtgående fordon. Vägen var ju tillräckligt bred så det  var inte problemet. Nej problemet uppstod när en lastbil promt måste köra om detta långsamtgående fordon precis när de skulle mötas. Min kompis började snegla på diket som alternativ - istället för att krocka med lastbilen alltså. Hon lyckades dock få ner hastigheten så pass så att det hela slutade lyckligt.

Nej tvi för de i trafiken som inte visar hänsyn till andra.
.

I morse var det en så ljuvligt vacker morgon - en sån man verkligen sparar i minnet. Vi hade kring minus 10 grader under natten, men det hade blivit någon grad mildare när jag gick ut. Nu är det ju faktiskt så ljust så jag inte behöver pannlampan längre. Självklart hjälper den vita snön till att förstärka morgonljuset.

Det knarrade lätt under fötterna när jag och hundarna gav oss iväg på morgonpromenaden. Näst intill helt vindstilla var det. På tillbakavägen var det dessutom helt ljust - så härligt!

Innan det var dags att sätta sej i bilen för att åka till Visby och jobbet så tittade solen fram. Då blev det ju om möjligt ännu vackrare, med kall gnistrande snö.

Vad jag önskar att jag lagt kameran i väskan innan jag for. När jag kom till åkrarna i Träkumla var det helt betagande vackert. Vacker kall snö, solsken och rimfrost på träden längs bäcken. Som det vackraste vykortet. Men men - kameran låg kvar hemma.

Nu har det dock mulnat på och snöflingorna singlar så sakteliga ner. Vi får nog behålla snön ett tag till tror jag.

Wimsa har nu äntligen börjat löpa, så nästa vecka bär det söderöver till en duktig och stilig kavaljer i vårt södra grannland. Hoppas nu bara att hon behagar uppskatta mitt val till partner och att han uppskattar henne. Så var det ju inte förra gången. Wimsa var kär, men inte hannen. Så det blev att ta fram plan B som egentligen inte fanns, men som jag tänkte ut. Den gick ju bra. Raska och hennes syskon är ju levande bevis på detta.

Så nu är det bara att hålla tummarna för att resa, parning och allt efterföljande kommer att gå bra och att vi återigen ska få höra små tassar trampa. Det blir Wimsas tredje och sista kull.

.

Ja inte blev det någon final för Unni och mej inte - vi gick inte ens vidare från första omgången. Men vad gör väl det - vi hade en trevlig kväll i alla fall. Många vackra hundar fanns det och den som slutligen utsågs till den allra vackraste hunden på Gotland 2008 är en greyhound. Han var stilig, inte tu tal om det.

Unni skötte sig fint, men är inte i sin riktigt bästa form. Pälsen börjar släppa och hon är dessutom lite för tjock. Jag fick nu klart för mej varför jag inte får ner henne i vikt. Varför då - jo kvällsmålet är det oftast husse som gör iordning och när jag skulle ge dem iförrgårkväll upptäckte jag att det var alldeles för mycket mat i Unnis skål. Så där ungefär dubbelt så mycket som jag brukar ge. Inte konstigt att hon är lite mullig. Hon är ju inte den som säger nej tack till mat, men nu så blir det andra bullar. Eller inga bullar alls alltså.

Husse kom lite senare till den efterföljande middagen. Han fick det lite snärjigt efter Räv-SM:et. Den hund han dömde kom 3:a. Tvåa kom det enda gotländska ekipaget och det var ju jättebra.

Det blev en långpromenad i skogen idag också. Snön ligger fortfarande kvar och det är så vackert. Fick faktiskt kameran med mej idag, men det blev väl inte några direkta toppenbilder.


En stund efter vi kom hem fick jag se en ståtlig herre komma spatserande. Tog bilden genom fönstret.



Han lättade kort efter att jag tog bilden och flög in i vår lilla dunge. Där finns det foder, så han var nog ute efter det tror jag. När jag en stund senare tog bilen för att åka in till Visby spatserade han iväg igen.


Idag är det mammas födelsedag. Det är första gången utan henne. Jag var till kyrkogården och satte några rosor på graven. Hoppas de står sig några dagar i alla fall. I blomsterhandeln sa de att rosor står sig bäst i kylan, så vi får väl hoppas att det stämmer.

Det blir ju många "första gången utan" när man mist någon i sin närhet. Inom kort så blir det min första födelsedag utan mamma också. Det kommer att gå det också, men visst känns det.

Maken fick det ju lite trångt med tiden igår, vilket resulterade i att jag fick en stor bukett rosor idag istället - lite i efterskott alltså. De var inte mindre vackra för det, utan står nu så fint på soffbordet.

Röda och fina - eller hur?

.

Ja de fick alldeles utmärkta förhållanden idag, rävjägarna som jagar både rävar och SM-titel. Jag har inte fått någon slutrapport ännu, men på www.jaktjournalen.se har jag kunna följa provet under dagen. Det såg lite trögt ut för den hund maken fick att döma, men nu går att läsa att det gått bra. Han har drivit till ett förstapris och det är ju bra.

Det verkar i alla fall som om alla har haft minst en räv på benen under dagen. Det har varit julkortsvackert i skogen idag. Ca 15 cm snö på marken, träden tyngda av snö och så en sol som tittat fram då och då. Därtill knappast någon vind. Kan en vinterdag bli bättre?

Jag och hundarna har varit på en ca 1,5 timmes promenad och vi tyckte det var ljuvligt allihopa.

Nu ska Unni och jag göra oss vackra inför kvällens evenemang - Gotlands Vackraste hund. Hur det går? Ja det vet vi först senare ikväll.

Ha en härlig Alla Hjärtans Dag!!

.

I morgon är det dags att utse Gotlands Vackraste Hund. Det är ett nu årligt återkommande evenemang som arrangeras av Gotlands Kennelklubb. Jag har vid något tillfälle varit med på detta med några av våra hundar. Jag tror att jag var med första gången det genomfördes och då var det Fanta som deltog. Vi kom inte så långt den gången. Jag har nog iof inte kommit så långt med någon av hundarna när jag tänker efter.

Det är en form av utslagstävlan där två hundar möts och en går vidare, för att slutligen ha två hundar kvar i en final.

De hundar som får vara med måste under året före ha kvalificerat sej genom att på officiell utställning antingen erhållit CERT, BIR och/eller BIM eller ha blivit utställningschampion.

Vi ställde ut mycket sparsamt förra året, men av våra bretoner är det Unni som är kvalificerad genom sitt danska cert och dansk, nordisk och internationell UCh samt BIR på SKF:s circuitutställning. (Åven schillern Atle har ett BIR, men han stannar hemma). I elfte timmen bestämde jag mej för att anmäla henne och jag tror hon kommer att gilla det. Att jag drog på det berodde dels på att jag inte visste om jag skulle vara hemma (väntar ju på att Wimsa ska börja löpa och hon ska paras då) eller om Unni skulle ha päls kvar. Hon hade ju en kull valpar för 3 månader sedan.

Wimsa har fortfarande inte börjat löpa och det mesta av Unnis päls sitter kvar - så jag anmälde.

Det visar sej att Unni är enda deltagande fågelhund - inte ens någon spaniel eller retriever är anmäld. Knappt någon jakthund överhuvudtaget faktiskt, förutom några taxar.

Unni är ju självklart Gotlands Vackraste Hund i mina ögon. Sedan återstår att se om domaren tycker detsamma. Hur som helst - vi tar det som en trevlig tillställning med god mat och förhoppningsvis trevliga människor och hundar.

Ikväll är det så dags för invigningen av Stövar-SM för rävhundar med lottning, presentation av deltagande hundar och efterföljande middag. Spännande det också!!

.

Så kom det då den snö jag efterlyst. Det började igårkväll och har nog snöat hela natten. Det har inte kommit några stora mängder, ca 10 cm, men med det så tycker jag att det räcker. Det behöver alltså inte komma mera nu. Det snöar dock fortfarande, inte så mycket, men det singlar halvstora flingor hela tiden. Vi har milt, kring nollan, så det var lite spännande att ta sej till jobbet i morse - halkigt alltså.

En upplysning till dej läsare som inte bor på Gotland är att vi inte har haft några saltade vägar på drygt 20 år. Har nog kanske omnämnt det tidigare. Eftersom det fortfarande snöar så hade de inte sandat något annat än i rondellerna och vissa vägkorsningar.

En som är ännu gladare över snön än jag det är maken. Som inbiten rävjägare är det såklart toppen med spårsnö. Det betyder att han i mörkret igårkväll åkte kring och kollade rävspår och i morse så bar det ut i skogen med bössa och hund. Hur det går får jag väl veta ikväll antar jag.



Det finns fler som är glada att snön kommit. De hoppas då att den ligger kvar till helgen, vilket ju inte är säkert. På lördag går nämligen Stövar-SM för rävhundar på Gotland och de vill ju också ha spårsnö såklart. Maken ska döma tillsammans med ett gäng andra domare. Det ska gå att följa SM:et på webben via www.jaktjournalen.se. Hur det praktiskt går till vet jag inte, men för intresserade är det ju bara att gå in och kolla.

.

Jag är fortfarande bönhörd - det är alltså fruset ute och därmed lite mindre smutsigt inomhus. Igår morse var det t o m lite, lite snö på marken också. Inte mer än att grusvägen lyste vit i morgonljuset - men det var dock det i alla fall.

Tyvärr har inte månen varit synlig varken igår morse eller i morse. Det har gjort att det varit pannlampa på istället. Det är alltså fortfarande så pass mörkt på morgonen när vi går vår morgonvända att jag gärna har pannlampan på. Jag hittar ju i alla fall, det är inte det, men det är skönt att veta vart isfläckarna är o s v.

Det är dock ljusare när vi kommer hem än när vi går ut, så det är nog inte så länge till som jag behöver pannlampan på morgonen och det känns oerhört skönt.

Visst går vi mot våren, även om det ännu är ett tag till innan vi kan säga att våren kommit. I morse när vi gick så hörde jag en kull rapphöns "prata". Det är härliga ljud. Varför de var så pratsamma vet jag inte, men när vi kom hem så var det faktiskt ordentligt liv bland hönsen hemma och det berodde inte på att de var oroliga på något vis. Kan det vara tidiga vårkänslor kanske? Vi har ju haft soligt ett par dagar nu, så vem vet.




Så här ser de i alla fall ut, även om de är väl kamuflerade i höststubben. Hur många ser du??

Jag är inte speciellt religös av mej, men frågan är ändå om jag inte blev lite bönhörd igårkväll. Jag skrev ju om det blöta trista vädret i förra inlägget. Därför var det så härligt att igårkväll konstatera att det återigen blivit fruset ute. En klar himmel med både stjärnor och fullmåne gjorde det inte sämre. Finns det någon bättre "gatlykta" än fullmånen? Eftersom vi bor utan någon gatubelysning (finns inte så mycket av den varan på landet), så ser vi också stjärnhimlen när det är molnfritt.

Det är speciellt på vintern som jag uppskattar fullmånen, just för att det ger ett så härligt ljus i mörkret. Lite snö också så är det perfekt!



Så här fin var månen en morgon i januari.

Att det nu frusit till lite igen gör också att det är mindre jobbigt när man kommer in med hundarna. Det är ju inte så kul att behöva torka 24 hundtassar och oftast får man ju bara bort en bråkdel av det som borde bort från våta, smutsiga tassar.

Glad i hågen så städade jag köket lite bättre i morse och firade med att lägga på en ny trasmatta som jag köpte på Rusta igår.

  Nya köksmattan

Nu återstår att se om min önskan består - alltså att det fortsätter att vara fruset ute. Annars lär inte mattan vara fin så länge till.

Nu var det tyvärr allt för länge sedan jag skrev. Sist skrev jag att jag är på bättringsvägen och det stämmer. Jag har nu jobbat en vecka, men det har varit tungt. Jag har varit helt slut när jag kommit hem på kvällen och faktiskt somnat en stund på soffan varje kväll. Det tar väl sin lilla tid att komma åter. Jag försöker dock att ta det relativt lugnt och inte anstränga mej allt för mycket.

Något som i alla fall gör det lättare att känna sig friskare är att det verkligen känns att det går mot ljusare tider. Idag så sken faktiskt solen när klockan var fyra på eftermiddan. SÅ SKÖÖÖÖNT! Det betyder att det snart är ljust när jag kommer hem på kvällen (det är inte mörkt om jag ser till att åka hem när arbetsdagen schemamässigt är slut) och det betyder att det går att ta hundpromenad utan pannlampa. För läsaren som inte bor på Gotland kan berättas att vi inte har någon snö som hjälper till att göra det ljusare. Vi hade lite lätt i veckan som gick och då upplevdes det som ännu ljusare så klart.

Nu är vi annars åter till den typiska gotländska vintern - milt och skitigt. Så trist det är. Och så mycket tasstorkande det är.  Många tassar är det ju! Det var så skönt i början på veckan då det var minusgrader. Då är det inte så mycket tasstorkande och därmed heller inte fullt så mycket städande. Ibland känns det som om man skulle kunna börja så inomhus. En våt hundpäls rymmer så mycket mera än bara fukt och då hjälper inte aldrig så många handdukar.

Innan den senaste kölden kom så hade det rapporterats många "vårtecken" såsom blommande blåsippor och snödroppar. Dessa stackare fick väl en chock när det nu blev så där minus 7-10 grader, men de klarar ju det. Jag har inte hittat varken blåsippor eller snödroppar, men såg att våra gamla vackra doftnarcisser börjar komma så smått i rabatten.

Tog igår en sväng ner över myren med Raska för att se om vi kunde finna någon fältfågel. Jodå, efter så där en 3-5 minuter markerade hon, löste ut, för att efter ett slag fatta ett stiligt stramt stånd. Jag var så klart en ganska god bit från henne, men hon stod fast tills jag kom fram. Tyvärr lättade kullen samtidigt som jag skulle ge henne resorder. Det var i alla fall en stor fin kull hon hittade, så det lovar gott inför vårens häckning. Har vi tur så blir det några par som vi kan få fin träning på i vår.