Den snö vi fick för en vecka sedan är nu i stort sett helt borta. Det ligger lite kvar nere i några diken, men det är inte så konstigt att den är borta, för här har det varit rena värmeböljan faktiskt. Vi har haft plusgrader även på nätterna och på dagarna har det varit så där en 6-7 grader varmt. Det finns ju inte någon snö som ligger kvar då.
Det betyder också att det är många hundtassar som skall torkas så fort de har varit ute och ska in. Tvättmaskinen får i alla fall göra rätt för sej.
Första leken!
Valparna fortsätter att växa. De börjar nu så smått att leka och det kommer ett och annat litet försök till skall. De är i morgon måndag tre veckor och det är nu dags för första avmaskningen. I och med detta så är det också dags att få smaka på fast föda. Jag kommer nu att servera dem nymald nötfärs som då blandas med maskmedlet. Det brukar aldrig vara något problem att få dem att gilla köttfärsen, trots maskmedlet. Efter det så blir det att få smaka på valpfoder och majsvälling. Båda delarna brukar vara tilltalande och jag har aldrig haft några problem att få valparna att äta fast föda.
Tidigt i morse hittade husse en valp utanför valplådan. Det är alltså till att vara försigkommen. Bort med skyddsramen alltså!
Vi växer - eller hur?
Så här mysigt var det i valplådan i morse när jag begav mej till jobbet.
Jag var en tur till Stockholm över dagen i förra veckan och om tiden räcker så brukar jag försöka ta en sväng om Hötorget. Det är väl ljuvligt med alla billiga blommor där.
Jag är otroligt svag för de vackra långskaftade liljorna de brukar sälja. Billigt är det verkligen - eller vad sägs om 5 st för 50:-. Det får man oftast betala per styck på vår blomstermarknad. Det är ju lite besvärligt att transportera dem på flyget, men det är det värt!
Den här gången avstod jag dock liljorna till förmån för tre långskaftade vackra amaryllisar för endast 60:-. Det var 5-6 klockor på varje stängel.
Så här vackra är de nu när de slagit ut.
Jag är otroligt svag för de vackra långskaftade liljorna de brukar sälja. Billigt är det verkligen - eller vad sägs om 5 st för 50:-. Det får man oftast betala per styck på vår blomstermarknad. Det är ju lite besvärligt att transportera dem på flyget, men det är det värt!
Den här gången avstod jag dock liljorna till förmån för tre långskaftade vackra amaryllisar för endast 60:-. Det var 5-6 klockor på varje stängel.
Så här vackra är de nu när de slagit ut.
Idag är valparna 2 veckor gamla. I helgen öppnade de ögonen och det är så ljuvligt när man ser att det börjar glimma.
Det syns inte så bra på bilden att de fått ögon, men att de växer syns i alla fall. Det kommer fler bilder inom kort.
Det syns inte så bra på bilden att de fått ögon, men att de växer syns i alla fall. Det kommer fler bilder inom kort.
Nu har även vi fått vinter. Det har snöat hela helgen och om det bara kunde räcka med det - nej det blåser ju också ordentligt. Snön har alltså mest kommit i horisontalt läge, både i form av snöfall och drivsnö.
Det finns dock en som upplever sin första snö - Raska. Det var ganska kul att se hennes reaktion när jag öppnade dörren i lördags morse. Hon brukar kasta sig ut genom dörren för att kolla om det finns något spännande att undersöka innan man tar första morgontoaletten. I lördags gick det lite långsammare när hon satte tassarna utanför dörren. Det var ju något kallt och vitt där.
Det tog dock inte lång stund förrän hon sprang som vanligt. Hon har dock inte fått den där riktiga snöglädjen ännu. Hon älskar ju att springa i alla väder, så snön påverkade dock inte detta på något sätt.
Att det går bra att springa i snön visar väl bilden i alla fall och full fart är det som synes. Bilden togs på söndag morgon, men i dag måndag var det ännu mera snö på morgonen, men då var det ännu mörkt när vi gick vår morgonpromenad och då var det inte läge för någon fotografering.
Jag är i alla fall tacksam över att vi gav oss iväg igårkväll och bytte däck på min bil, för annars vet jag inte om jag skulle tagit mej till jobbet idag. Det var flera skolor på landsbygden som var stängda idag, mest beroende på att skolbussarna inte kunde ta sej fram på småvägarna och hämta barnen utan risk för att hamna i diket. Det var inte så mycket för att det kommit mycket snö, utan mera att vägarna driver igen p g a den starka vinden.
Det finns dock en som upplever sin första snö - Raska. Det var ganska kul att se hennes reaktion när jag öppnade dörren i lördags morse. Hon brukar kasta sig ut genom dörren för att kolla om det finns något spännande att undersöka innan man tar första morgontoaletten. I lördags gick det lite långsammare när hon satte tassarna utanför dörren. Det var ju något kallt och vitt där.
Det tog dock inte lång stund förrän hon sprang som vanligt. Hon har dock inte fått den där riktiga snöglädjen ännu. Hon älskar ju att springa i alla väder, så snön påverkade dock inte detta på något sätt.
Att det går bra att springa i snön visar väl bilden i alla fall och full fart är det som synes. Bilden togs på söndag morgon, men i dag måndag var det ännu mera snö på morgonen, men då var det ännu mörkt när vi gick vår morgonpromenad och då var det inte läge för någon fotografering.
Jag är i alla fall tacksam över att vi gav oss iväg igårkväll och bytte däck på min bil, för annars vet jag inte om jag skulle tagit mej till jobbet idag. Det var flera skolor på landsbygden som var stängda idag, mest beroende på att skolbussarna inte kunde ta sej fram på småvägarna och hämta barnen utan risk för att hamna i diket. Det var inte så mycket för att det kommit mycket snö, utan mera att vägarna driver igen p g a den starka vinden.
Vi har ju Siri på träningsbesök hos oss sedan ett tag. Hon tränas dels på fält och där är det husse som står för det mesta, mest beroende på att han har mera möjligheter dagtid än vad jag har (det är ju det där med jobbet som lägger hinder ivägen för fritidsintressena). Jag har däremot fått apportträningen på min lott.
Siri har verkligen varit envis med apporten, men jag tycker vi har kommit riktigt långt. Speciellt om man tar det från början, då hon envist bet ihop tänderna och jag fick bända upp munnen för att hon skulle hålla i dummyn eller apportbocken som vi började med.
Jag har genomfört träningen inomhus mestadels och framstegen har faktiskt kommit. Om det beror på att hon alltid varit tvungen att göra någon form av apport innan hon fått sin mat eller på min envishet är väl svårt att säkert veta, men framåt har det i alla fall gått.
Vi flyttade ut för några dagar sedan och även då gick det riktigt bra.
En stolt Siri med sin fasantupp.
I fredags tog jag mej ledigt och vi fick en härlig dag. Siri och jag tog då steget över till att testa på vilt. Vi åkte till en ny plats och körde först några vanliga apporteringar med dummy och apportbock. Tog sedan fram både fasan och rapphöna och testade både fullt synligt liggande fågel som dold i gräset. Både Siri och jag var stolta då hon kom med sin apport och fint lämnade av till mej.
Siri har verkligen varit envis med apporten, men jag tycker vi har kommit riktigt långt. Speciellt om man tar det från början, då hon envist bet ihop tänderna och jag fick bända upp munnen för att hon skulle hålla i dummyn eller apportbocken som vi började med.
Jag har genomfört träningen inomhus mestadels och framstegen har faktiskt kommit. Om det beror på att hon alltid varit tvungen att göra någon form av apport innan hon fått sin mat eller på min envishet är väl svårt att säkert veta, men framåt har det i alla fall gått.
Vi flyttade ut för några dagar sedan och även då gick det riktigt bra.
En stolt Siri med sin fasantupp.I fredags tog jag mej ledigt och vi fick en härlig dag. Siri och jag tog då steget över till att testa på vilt. Vi åkte till en ny plats och körde först några vanliga apporteringar med dummy och apportbock. Tog sedan fram både fasan och rapphöna och testade både fullt synligt liggande fågel som dold i gräset. Både Siri och jag var stolta då hon kom med sin apport och fint lämnade av till mej.
Igår var jag och Siri på mentalbeskrivning på lokala brukshundklubben. Det var två schäfer och två rottweiler - och så lilla Siri. Siri är ju tillfällig träningsgäst hos oss och när nu tillfället bjöds så tog vi det.
Siri var som vanligt som ett yrväder och det gick väl ganska bra. Visst fanns det vissa saker som skulle önskas något annorlunda, men känd mental status - det har hon nu. Siri var den fjärde i S-kullen som genomgått MH.
Av alla bretoner som genomgått MH så kommer huvuddelen från oss. Jag hoppas att även övriga uppfödare kommer att jobba aktivt för att få fler beskrivna.
Här kommer några bilder från banan.
Siri skäller på "dumpen"
Inte heller "spökena" blir rädda när Siri försöker skrämma bort dem
Siri var som vanligt som ett yrväder och det gick väl ganska bra. Visst fanns det vissa saker som skulle önskas något annorlunda, men känd mental status - det har hon nu. Siri var den fjärde i S-kullen som genomgått MH.
Av alla bretoner som genomgått MH så kommer huvuddelen från oss. Jag hoppas att även övriga uppfödare kommer att jobba aktivt för att få fler beskrivna.
Här kommer några bilder från banan.
Siri skäller på "dumpen"Inte heller "spökena" blir rädda när Siri försöker skrämma bort dem
Valparna växer fint och Unni tar väl hand om dem. Jag är bara lite orolig för Unni äter inte som jag önskar. Hon har normalt en mycket god aptit och jag vill ju att hon ska äta duktigt av den näringsriktiga mat jag serverar henne. Det gör hon dock inte! Däremot äter hon gärna tuggben, hundkex och mindre näringsriktig mat. Vi ger våra "gamlingar" mera normalfoder än de hundar som jobbar mera, som får lite mera näringstätt foder. Unni serveras därtill nu valpfoder, men som sagt - hon vill inte äta det jag vill hon ska. Hon har dock gott om mat till de små, så de lider inte någon nöd.
Valparna har nu börjat få lite pigment, så trampdynorna är nu svarta och nosarna är nästan svarta.
Här kommer några nya bilder på de små.
Visst ser det skönt ut!
Ja nu har vi fått sova en god nattsömn sedan valpningsnatten. Det var skönt och jag sov som en klubbad säl. Unni fick dock inte sova lika djupt som jag. Husse, som ju sov gott under valpningsnatten, hade hört något litet gny från valplådan, men när han kollade var allt som det skulle. Unni tar så väl hand om de små, så jag är inte oroligt på något sätt.
En liten bild av de små knyttena kanske kan smaka.
De små korvarna
En liten bild av de små knyttena kanske kan smaka.
De små korvarna
Wimsa och jag har nu varit på fasanjakt tre helger. Det är inte alltid så lätt att få till det minsann. Fasaner är inte alltid så lätta att överlista nämligen. Tupparna är speciellt besvärliga och eftersom man undviker att skjuta hönorna så långt möjligt är (de står ju för tillväxten och är lätta att skilja ut) så är det inte alltid det blir utfall i form av fällda fåglar.
Första helgen hade vi riktigt dåligt väder. Det regnade mest hela dagen och blåste otroligt friskt. Det gjorde att det inte fanns några fåglar ute i de öppna markerna, utan det var att gå i busk- och snårterräng, där det dessutom fanns en hel del vildkanin. Då det också är ganska tätt så är skottillfällena svåra. Vi hade gott om fågel, men - kanske främst beroende på vädret - de löpte oftast iväg och lyfte utan hundarnas förskyllan. Det blev inte någon fågel fälld.
Andra helgen var precis tvärt om. Den första riktiga nattfrosten hade kommit under natten före, så vi hade ordentlig frost på morgonen och strålande solsken. I de skuggiga partierna låg frosten kvar långt fram på dagen. Ja hemma i trädgården låg det t o m frost kvar hela dagen på några ställen.
Frost betyder ju också att det är svårt att ta sej fram ljudlöst i marken. Varje steg hörs och fasaner hör nog riktigt bra. Eftersom jakttiden precis gått ut för rapphönsen fick vi bara ta dessa fågelkontakter som träning. Vi hade i alla fall kontakt med minst 4 olika kullar. Fasanerna sprang som om de hade eld i baken och var svåra för hundarna att få fast. Det var först i slutet av dagens jakt som det bästa tillfället kom. Wimsa hade sprungit och markerat längs kanalkanten och helt plötsligt var hon bara borta. Jag började leta och efter en stund fann jag henne. Det var tack vare hennes röda ryggtäcke jag kunde hitta henne.
Wimsa i stånd nere i kanalen - tänk bort täcket, skulle du se henne då?
Jag hade passande nog kameran med mej och tog en bild av Wimsa stående nere i det vissna gräset i kanalkanten, på motsatta sidan med brett vatten emellan. Då kändes det riktigt gott att veta att det aldrig är någon tvekan om att resa när hon får avanceorder. Det blev en frisk avance, tuppen kom på vingar och kort efter det två hönor. Skytten var med och en fågel föll. Kanalen vinklade strax bredvid där Wimsa stått och så klart föll fasanen på andra sidan den delen av kanalen. Tindra var också loss då och vi var osäkra på vart hon var. Det behövde vi dock inte fundera på så länge, för hon kom och levererade den fällda fasanen med högt buret huvud och svans - hon var riktigt stolt. Gott samarbete systrarna emellan alltså.
Förutom alla fåglar vi fick se så var det även hare och rådjur i marken. Härligt med mycket vilt, även om det inte blev så många byten. Fasanen var faktiskt skytten/markvärdens första fällda fasan!
Den tredje helgen var vi åter på samma mark som vid första tillfället. Den här gången var det betydligt bättre väder, men då också lite svårare att hitta fågeln, då den sökt sej ut i marken mera spritt. Vi fick några tillfällen, men tyvärr hade Wimsa bara stånd för höna (och en hare), så det blev inte någon fällning för henne. Det fälldes i alla fall en fin tupp för en setter.
Här kommer några bilder från tidigare tillfällen på fält.
Wimsa i stånd med Unni som sekunderar
Delar av en vildfödd kull rapphöns
Lilla Raska i snyggt stånd
Första helgen hade vi riktigt dåligt väder. Det regnade mest hela dagen och blåste otroligt friskt. Det gjorde att det inte fanns några fåglar ute i de öppna markerna, utan det var att gå i busk- och snårterräng, där det dessutom fanns en hel del vildkanin. Då det också är ganska tätt så är skottillfällena svåra. Vi hade gott om fågel, men - kanske främst beroende på vädret - de löpte oftast iväg och lyfte utan hundarnas förskyllan. Det blev inte någon fågel fälld.
Wimsa i stånd
Andra helgen var precis tvärt om. Den första riktiga nattfrosten hade kommit under natten före, så vi hade ordentlig frost på morgonen och strålande solsken. I de skuggiga partierna låg frosten kvar långt fram på dagen. Ja hemma i trädgården låg det t o m frost kvar hela dagen på några ställen.
Frost betyder ju också att det är svårt att ta sej fram ljudlöst i marken. Varje steg hörs och fasaner hör nog riktigt bra. Eftersom jakttiden precis gått ut för rapphönsen fick vi bara ta dessa fågelkontakter som träning. Vi hade i alla fall kontakt med minst 4 olika kullar. Fasanerna sprang som om de hade eld i baken och var svåra för hundarna att få fast. Det var först i slutet av dagens jakt som det bästa tillfället kom. Wimsa hade sprungit och markerat längs kanalkanten och helt plötsligt var hon bara borta. Jag började leta och efter en stund fann jag henne. Det var tack vare hennes röda ryggtäcke jag kunde hitta henne.
Wimsa i stånd nere i kanalen - tänk bort täcket, skulle du se henne då?
Jag hade passande nog kameran med mej och tog en bild av Wimsa stående nere i det vissna gräset i kanalkanten, på motsatta sidan med brett vatten emellan. Då kändes det riktigt gott att veta att det aldrig är någon tvekan om att resa när hon får avanceorder. Det blev en frisk avance, tuppen kom på vingar och kort efter det två hönor. Skytten var med och en fågel föll. Kanalen vinklade strax bredvid där Wimsa stått och så klart föll fasanen på andra sidan den delen av kanalen. Tindra var också loss då och vi var osäkra på vart hon var. Det behövde vi dock inte fundera på så länge, för hon kom och levererade den fällda fasanen med högt buret huvud och svans - hon var riktigt stolt. Gott samarbete systrarna emellan alltså.
Förutom alla fåglar vi fick se så var det även hare och rådjur i marken. Härligt med mycket vilt, även om det inte blev så många byten. Fasanen var faktiskt skytten/markvärdens första fällda fasan!
Den tredje helgen var vi åter på samma mark som vid första tillfället. Den här gången var det betydligt bättre väder, men då också lite svårare att hitta fågeln, då den sökt sej ut i marken mera spritt. Vi fick några tillfällen, men tyvärr hade Wimsa bara stånd för höna (och en hare), så det blev inte någon fällning för henne. Det fälldes i alla fall en fin tupp för en setter.
Här kommer några bilder från tidigare tillfällen på fält.
Wimsa i stånd med Unni som sekunderar
Delar av en vildfödd kull rapphöns
Lilla Raska i snyggt stånd
Ja nu är äntligen valparna födda. Tyvärr gick inte allt som vi räknat med. Det blev 6 små knytten, men tyvärr var 3 tikar dödfödda. Vi har dock en stubbsvansad hanne, en kortsvansad och en långsvansad tik att glädja oss åt och de och den nyblivna modern mår alldeles utmärkt.
Unni började bli orolig under eftermiddagen, men det dröjde fram till 18.40 då första valpen föddes. Den stubbsvansade tiken var tyvärr död, trots mina försök att få liv i henne. Hon vägde 341 gram och var fullt normal. Det dröjde dock inte så länge förrän den lille stubbsvansade killen kom och då var klockan 19.05. Han var riktigt livkraftig och vägde 330 gram.
Kl 20.25 var det så dags för nästa valp och det blev en långsvansad tik som vägde 276 gram. Hon var lite matt till att börja med, men efter en del massage av mej så gick allt bra. Därefter blev det lugnt. Vi var ute ett par gånger, men det kom inte någon mera valp ändå. Inte förrän kl 00.10, då en kortsvansad tikvalp föddes. Hon var tyvärr död, men var fullt normalt utvecklad och vägde 274 gram.
Kl 01.40 var det så dags igen. Då kom det en kortsvansad tikvalp som vägde 305 gram, pigg och alert.
Därefter blev det helt lugnt. Vi var återigen ute, men ingen mera valp kom. När klockan var 04.45 kröp jag ner under täcket för att få mej lite sömn. Unni tog väl hand om sina små.
På morgonen bestämde jag mej dock för att kontakta veterinären för att kolla om vi behövde undersöka Unni mera. Vi hade tagit en röntgen på henne förra veckan och hade då sett 6 valpar. Nu var ju 5 födda, så veterinären tyckte jag skulle komma in. Det syntes och kändes inget på Unni, men en röntgen visade att det fanns ytterligare en valp kvar. Unni sattes på dropp och efter ett tag så satte värkarbetet igång igen och ytterligare en valp föddes. Det var en långsvansad tik, som vi tyvärr inte fick liv i. Jag vägde henne inte, men hon var normalstor och helt utan några synliga fel.
Varför så många valpar föddes döda vet jag inte och jag har aldrig drabbats av det tidigare. Vid något tillfälle har det varit en döfödd valp, men det är ju inte så onormalt.
Nu skall jag sätta mej ner och fundera över vart de små liven skall få växa upp. Det har jag alltså inte bestämt ännu. Jag har heller inte bestämt några namn, annat än att det som vanligt skall vara dubbla namn och den här gången på Q. Inte helt enkel bokstav kanske, men det ordnar sej. De blivande valpköparna brukar också få ha ett ord med i laget.
Här har vi dem - stolt mor med 3 knytten.
Unni började bli orolig under eftermiddagen, men det dröjde fram till 18.40 då första valpen föddes. Den stubbsvansade tiken var tyvärr död, trots mina försök att få liv i henne. Hon vägde 341 gram och var fullt normal. Det dröjde dock inte så länge förrän den lille stubbsvansade killen kom och då var klockan 19.05. Han var riktigt livkraftig och vägde 330 gram.
Kl 20.25 var det så dags för nästa valp och det blev en långsvansad tik som vägde 276 gram. Hon var lite matt till att börja med, men efter en del massage av mej så gick allt bra. Därefter blev det lugnt. Vi var ute ett par gånger, men det kom inte någon mera valp ändå. Inte förrän kl 00.10, då en kortsvansad tikvalp föddes. Hon var tyvärr död, men var fullt normalt utvecklad och vägde 274 gram.
Kl 01.40 var det så dags igen. Då kom det en kortsvansad tikvalp som vägde 305 gram, pigg och alert.
Därefter blev det helt lugnt. Vi var återigen ute, men ingen mera valp kom. När klockan var 04.45 kröp jag ner under täcket för att få mej lite sömn. Unni tog väl hand om sina små.
På morgonen bestämde jag mej dock för att kontakta veterinären för att kolla om vi behövde undersöka Unni mera. Vi hade tagit en röntgen på henne förra veckan och hade då sett 6 valpar. Nu var ju 5 födda, så veterinären tyckte jag skulle komma in. Det syntes och kändes inget på Unni, men en röntgen visade att det fanns ytterligare en valp kvar. Unni sattes på dropp och efter ett tag så satte värkarbetet igång igen och ytterligare en valp föddes. Det var en långsvansad tik, som vi tyvärr inte fick liv i. Jag vägde henne inte, men hon var normalstor och helt utan några synliga fel.
Varför så många valpar föddes döda vet jag inte och jag har aldrig drabbats av det tidigare. Vid något tillfälle har det varit en döfödd valp, men det är ju inte så onormalt.
Nu skall jag sätta mej ner och fundera över vart de små liven skall få växa upp. Det har jag alltså inte bestämt ännu. Jag har heller inte bestämt några namn, annat än att det som vanligt skall vara dubbla namn och den här gången på Q. Inte helt enkel bokstav kanske, men det ordnar sej. De blivande valpköparna brukar också få ha ett ord med i laget.
Här har vi dem - stolt mor med 3 knytten.
Unnis valpning närmar sig nu mer och mer. Det är dock fortfarande helt lugnt, tempen ligger konstant morgon och kväll. Hon har installerat sig väl i lådan och sover där på natten. Det är lite si och så med ätandet, men hon har inte lagt av. Igårkväll var hon faktiskt riktigt hungrig, så det är ingen fara för de små liven. De får det de behöver.
Trist är det dock att det är så mörkt. Vi hinner gå promenad i dagsljus på morgonen, men på kvällen är det helt hopplöst. När man som vi dessutom bor ute på landet, långt från upplysta gång- och cykelbanor, ja då är det mörkt. Ibland saknar jag tiden då jag bodde inne i stan, då fanns det ju alltid nämnda stråk att nyttja för kvällspromenaderna. Nu får det istället bli pannlampa och reflexer och det fungerar hyggligt. Det som är positivt med att bo ute i mörkret på landet är att när det är stjärnklart så är himlen så vacker. Det kan man inte riktigt uppleva när man bor i "upplysta" trakter.
Här är en bild från förra sommaren på de tre systrarna fr v Tindra, Wimsa och Unni. Skall försöka lägga in flera bilder efterhand. Detta var lite mera som en test.
Trist är det dock att det är så mörkt. Vi hinner gå promenad i dagsljus på morgonen, men på kvällen är det helt hopplöst. När man som vi dessutom bor ute på landet, långt från upplysta gång- och cykelbanor, ja då är det mörkt. Ibland saknar jag tiden då jag bodde inne i stan, då fanns det ju alltid nämnda stråk att nyttja för kvällspromenaderna. Nu får det istället bli pannlampa och reflexer och det fungerar hyggligt. Det som är positivt med att bo ute i mörkret på landet är att när det är stjärnklart så är himlen så vacker. Det kan man inte riktigt uppleva när man bor i "upplysta" trakter.
Här är en bild från förra sommaren på de tre systrarna fr v Tindra, Wimsa och Unni. Skall försöka lägga in flera bilder efterhand. Detta var lite mera som en test.
Ja så var det återställt till mera normalt novemberväder igen - regnvått och dimma alltså. Igår kväll blev det dimma och den låg kvar i morse ännu när jag körde till jobbet. Därefter har faktiskt solen tittat fram lite lätt, men det var en kort stund.
Idag har jag varit iväg med Unni hos veterinären och kollat hur många valpar vi kan förvänta oss. Vi tog röntgen och där såg i i alla fall sex. Det sparkar på flera ställen och det känns ju när man lägger handen på runda magen. Hon börjar likna en liten köttbulle nu. Nu är det bara att vänta och se om antalet stämmer. Det är ju ännu några dagar kvar, men ikväll tänker jag börja tempa henne. Det tycks inte bli något ännu på några dagar i alla fall. Aptiten är god för det mesta och i övrigt följer hon gärna med på promenad. Valplådan är på plats i sovrummet, så vi är nog ganska beredda Unni och jag. Husse vet vi inte om han kommer att vara hemma när det sker, för han åker i alla fall en sväng till Stockholm över helgen. Han brukar inte vara så mycket att ha i samband med valpningarna i alla fall, men han skulle ju kunna koka kaffe och serva oss lite, men bra kvinna reder sig själv.
Förhoppningen är att jag skall uppdatera denna blogg allt eftersom det händer något kring valpningen och senare även valparnas utveckling. Det är betydligt enklare att göra det i en blogg än att uppdatera hemsidan. Förhoppningsvis blir det även en del bilder efterhand.
/Today has Unni and I been at the vet and we made a x-ray to se how many puppies we can hope for. We saw at least six. There is a few days until the puppies are expected. Unni is doing everyting fine, eating and feeling very good and are also going to short walkingtours.
I'm hope I can uppdate this blog with informations around the welping and later also about the puppies. Hopefully there's going to be pictures to!
Idag har jag varit iväg med Unni hos veterinären och kollat hur många valpar vi kan förvänta oss. Vi tog röntgen och där såg i i alla fall sex. Det sparkar på flera ställen och det känns ju när man lägger handen på runda magen. Hon börjar likna en liten köttbulle nu. Nu är det bara att vänta och se om antalet stämmer. Det är ju ännu några dagar kvar, men ikväll tänker jag börja tempa henne. Det tycks inte bli något ännu på några dagar i alla fall. Aptiten är god för det mesta och i övrigt följer hon gärna med på promenad. Valplådan är på plats i sovrummet, så vi är nog ganska beredda Unni och jag. Husse vet vi inte om han kommer att vara hemma när det sker, för han åker i alla fall en sväng till Stockholm över helgen. Han brukar inte vara så mycket att ha i samband med valpningarna i alla fall, men han skulle ju kunna koka kaffe och serva oss lite, men bra kvinna reder sig själv.
Förhoppningen är att jag skall uppdatera denna blogg allt eftersom det händer något kring valpningen och senare även valparnas utveckling. Det är betydligt enklare att göra det i en blogg än att uppdatera hemsidan. Förhoppningsvis blir det även en del bilder efterhand.
/Today has Unni and I been at the vet and we made a x-ray to se how many puppies we can hope for. We saw at least six. There is a few days until the puppies are expected. Unni is doing everyting fine, eating and feeling very good and are also going to short walkingtours.
I'm hope I can uppdate this blog with informations around the welping and later also about the puppies. Hopefully there's going to be pictures to!
Vilket otroligt härligt väder vi haft denna helg. Så ruggigt hemskt det var i fredags, med regn och storm, så vågade man ju inte hoppas på att det skulle bli så bra resten av helgen. Jag lyckades tyvärr inte tända alla ljus jag önskade på kyrkogårdarna, så det blev ett nytt besök i lördags. Då var det desto bättre väder. Vi har haft strålande solsken både lördag och söndag.
Lördagen ägnades till stor del åt trädgården för att bl a slutligen ställa in de växter som behöver vinterförvaring inomhus. Döm om min förvåning då jag ser att den fortfarande blommande Afrikas lilja satt ytterligare en knopp. Enligt "bruksanvisningen" skall den blomma juli-augusti, men har som sagt blommat även hela september och oktober. Vi får se om den sista knoppen orkar ut inne i vinterförvaringen. Det är ju inte någon större värme där.
Tur var det väl att det blev gjort i lördags, för natten till söndag fick vi vår första riktiga nattfrost. Minus 4,5 grader är nog mer än vad Afrikas lilja och änglatrumpeten tycker om.
Söndagen var vikt för fasanjakt. Den hårda frosten gjorde att det var vanskliga förhållanden. Fasanerna hörde nog oss när vi kom brakande i frosten, för de sprang duktigt undan och lurade hundarna. Vi njöt dock ändå gott i det härliga solskenet som gjorde att frosten försvann efterhand som solstrålarna nådde ner.
Vi hade kontakt med 4 olika rapphönskullar (var lovliga till 31 oktober) och cirka 15-20 fasaner samt en hare och ett rådjur. Det blev till slut en fälld fasan som resultat och detta efter snyggt samarbete mellan systrarna Wimsa och Tindra. Wimsa stod nästan helt dold djupt nere i en djup kanalkant. Det var tur hon hade ryggtäcke för annars hade jag fått leta ett bra tag efter henne. Nu stod hon dessutom på andra sidan kanalen. Det var skönt att veta att hon har en frisk avance, så en tupp kom på vingarna och kort därefter även två hönor. En fälldes och föll på andra sidan kanalens vinklade flöde. Det visade sig att där fanns Tindra, så hon tog saken i egen mun och apporterade således spontant den fällda fasanen och kom sedan glatt med bytet till sin husse.
Det blev någon träff med kameran också, så jag skall försöka lägga in någon bild också framöver.
Lördagen ägnades till stor del åt trädgården för att bl a slutligen ställa in de växter som behöver vinterförvaring inomhus. Döm om min förvåning då jag ser att den fortfarande blommande Afrikas lilja satt ytterligare en knopp. Enligt "bruksanvisningen" skall den blomma juli-augusti, men har som sagt blommat även hela september och oktober. Vi får se om den sista knoppen orkar ut inne i vinterförvaringen. Det är ju inte någon större värme där.
Tur var det väl att det blev gjort i lördags, för natten till söndag fick vi vår första riktiga nattfrost. Minus 4,5 grader är nog mer än vad Afrikas lilja och änglatrumpeten tycker om.
Söndagen var vikt för fasanjakt. Den hårda frosten gjorde att det var vanskliga förhållanden. Fasanerna hörde nog oss när vi kom brakande i frosten, för de sprang duktigt undan och lurade hundarna. Vi njöt dock ändå gott i det härliga solskenet som gjorde att frosten försvann efterhand som solstrålarna nådde ner.
Vi hade kontakt med 4 olika rapphönskullar (var lovliga till 31 oktober) och cirka 15-20 fasaner samt en hare och ett rådjur. Det blev till slut en fälld fasan som resultat och detta efter snyggt samarbete mellan systrarna Wimsa och Tindra. Wimsa stod nästan helt dold djupt nere i en djup kanalkant. Det var tur hon hade ryggtäcke för annars hade jag fått leta ett bra tag efter henne. Nu stod hon dessutom på andra sidan kanalen. Det var skönt att veta att hon har en frisk avance, så en tupp kom på vingarna och kort därefter även två hönor. En fälldes och föll på andra sidan kanalens vinklade flöde. Det visade sig att där fanns Tindra, så hon tog saken i egen mun och apporterade således spontant den fällda fasanen och kom sedan glatt med bytet till sin husse.
Det blev någon träff med kameran också, så jag skall försöka lägga in någon bild också framöver.
