Ännu värre...
2kommentarer
...än förkylning är det jag drabbats av faktiskt. Jag har tydligen "snudd på lunginflammation", vad det nu är för något. Trött är jag i alla fall. Orkar ingenting. Tyvärr blir mina hundar lidande av detta. De har svårt att förstå varför matte är hemma och inte går ut på långpromenader med dem - och jag förstår dem! Å vad jag önskar jag hade lite mera ork så att det åtminstone kunde bli några småpromenader. Jag hoppas verkligen det vänder snart.
Jag har i och med detta för första gången i mitt liv blivit sjukskriven! Det var så min läkare reagerade faktiskt, för det hör nog inte till vanligheterna att kvinnor i 50-årsåldern inte varit hemma mer än de 5 dagar man själv kan sjukskriva sej. Några sådana svängar har det ju blivit genom åren, men annars har jag bara haft sjukskrivning av läkare vid två tillfällen tidigare och det var efter att jag opererat mina handleder för karpaltunnelförträngning. Då är man per automatik sjukskriven 2 veckor. Nu är jag sjukskriven månaden ut i första hand, så får vi se hur det blir sen. Jag hoppas verkligen att jag blir frisk snart. Nu kan jag lite förstå hur exempelvis vännen Ulla-Britta känner sej, även om hon såklart har det så mycket värre än jag. Hennes cancer är obotlig, min sjukdom kommer att gå över. Det är bara det här med att inte orka någonting jag syftar på.
Det är alltså främsta orsaken till att det är tyst här på bloggen. Nu tryter orken igen, så det blir en tur till soffan och TV:n istället.
Jag har i och med detta för första gången i mitt liv blivit sjukskriven! Det var så min läkare reagerade faktiskt, för det hör nog inte till vanligheterna att kvinnor i 50-årsåldern inte varit hemma mer än de 5 dagar man själv kan sjukskriva sej. Några sådana svängar har det ju blivit genom åren, men annars har jag bara haft sjukskrivning av läkare vid två tillfällen tidigare och det var efter att jag opererat mina handleder för karpaltunnelförträngning. Då är man per automatik sjukskriven 2 veckor. Nu är jag sjukskriven månaden ut i första hand, så får vi se hur det blir sen. Jag hoppas verkligen att jag blir frisk snart. Nu kan jag lite förstå hur exempelvis vännen Ulla-Britta känner sej, även om hon såklart har det så mycket värre än jag. Hennes cancer är obotlig, min sjukdom kommer att gå över. Det är bara det här med att inte orka någonting jag syftar på.
Det är alltså främsta orsaken till att det är tyst här på bloggen. Nu tryter orken igen, så det blir en tur till soffan och TV:n istället.
2 kommentarer
Mita
26 Jan 2009 15:20
Krya på dej, det är verkligen inte kul att råka ut för en lunginflamation, roligare saker kan ju hända än detta.
Blev själv väldigt dålig i dec dock av en vanlig förkylning som däckade mej totalt, sedan var det kräksjuka och uppe på det en vriden muskel i ryggen som ännu inte ha läkt. Bara att knyta ett skosnöre känns i ryggen men det sliter väl till sej det finns ju faktiskt dom som har det värre tyvärr.
Så se nu till att vila ordentligt och inte ut och försök dej på en massa promenader, de fyrbenta får ge sej till tåls och vara i hundgården så länge.
/Mita
Ulla-Britta
26 Jan 2009 22:20
Hundar lär sig snabbt och är kloka...åtminstone de äldre. Jämför dig inte med mig, alla har rätt att vara sjuka och tycka att det är jobbigt.Vi är vanedjur och utgår från vårt "vanliga" normala liv och då är allt jobbigt som rör om i detta. Så vila och djupandas så mycket du kan, det är bra!
Kram och krya på dig!
Kommentera