Kennel Eirams bloggsida

Ja nu är hon här och hon har intagit vårt hem med storm. Lilla Svärta (eller Emma som husse fortfarande envisas med att kalla henne) har charmat allt och alla som kommit i hennes väg.

Sista stegen i Frankrike - för den här gången

Tullarna på Arlanda gullade med henne för att inte tala om personalen på terminal 3 Arlanda, varifrån Visby-planet går. Alla ville ta henne med hem!

Nu har jag ju inte åkt till Frankrike för att direkt överlämna henne till någon annan, men det förstod ju de också. En som inte tycks förstå det är husse. Han blev ju helt betagen direkt när Svärta med bestämda steg klev in på terminalen i Visby, efter att ha fått åka i mattes ryggsäck inne i kabin på flyget. Flygburen fick resa ensam i bagageutrymmet på den här flighten!

Husses dotter tillika Spikes matte hade inte kunnat avhålla sig från en första titt på lilla underverket, så hon var även på plats när vi anlände.

Det har gått alldeles utmärkt att komma in i vår numera ganska stora hundflock. Vi har dock tagit det lite pö om pö. Svärta hade inga problem vid första kontakten med våra bretoner, för såna hade hon ju sett förut. När hon fick se schillerstövaren Jura för första gången tyckte hon att det var en konstig prick och skulle försöka skrämma bort henne med några små skall. Numera är de toppenkompisar, men hennes största idol är nog schillern Atle. De formligen älskar varandra och skulle kunna leka hela dagarna om bara det tilläts. Det gör det då inte, utan leken med de vuxna hundarna får ske i lagom doser.

Vi presenterade en skata för henne idag. Den togs direkt från frysen, men det verkar inte påverka henne speciellt mycket. Intresserad är hon och tar den gör hon. Att inte avlämningen är perfekt ännu, det får vi ta med en nypa salt. Det kommer säkert.

Se sån stil jag har!

Jag har medvetet tagit en skata och inte en fältfågel som första vilt. Jag vet av erfarenhet att bretonerna är lite av finsmakare vad det gäller vilt. Det ska vara ätbart vilt, annars kan det gärna vara. Mås/trut, skata och kråka är några hemska skräpfåglar som man ju inte äter speciellt gärna och det verkar bretonerna ha tagit fasta på, åtminstone mina. Jag tänkte börja i andra änden med den här lilla damen, så får vi se hur det går.

Nej det lär nog inte bli några problem för lilla damen att nu följa med på höstens äventyr till Norrland. Vi tar vår vana trogen en tur norröver ett par veckor och det får Svärta hänga med på. Hon har inte visat några tendenser till åksjuka så det ska nog gå bra. Flyg och bil har hon ju redan vana från, så det ska nog inte bli några problem med båt/färja heller.

Ebéne des Amis de la Lande

Vi får se om det blir tyst här i två veckor eller om jag får åtkomst till någon dator så jag kan lämna någon rapport.

Till alla andra som också ska påbörja det vi alla längtat efter - höstjakten - SKIIITjakt på er!

Ja i morgon bitti (eller idag på morgonen är det ju) påbörjas resan för hämtning av lilla fransyskan. Jag ska först på mitt första CS-möte i kennelklubben och det är spännande ordentligt bara det.

Därefter bär det vidare till Arlanda för övernattning inför onsdagens flygresa till Paris, som avgår i "svinottan" - redan 06.40 lyfter planet. Det kommer att bli en lång dag, för jag är inte tillbaka i Visby igen förrän vid 22-tiden, då mitt plan landar. Sen har vi som tur är inte så långt hem, bara 2 mil.



Det är dock skönt att det är möjligt att göra resan över en dag, även om det nog blir ganska tröttsamt. Spänningen lär även ta ut sin del i tröttheten. Att det överhuvudtaget är möjligt är tack vare uppfödarens välvilja i att komma till Paris och lämna Ebéne på flygplatsen. Lite nervöst är det dock om vi kommer att hitta varandra på denna jättestora flygplats. Till saken hör att jag talar INTE franska och uppfödaren talar BARA franska! Det går nog säkert bra ändå, vi har ju i alla fall träffats en gång tidigare, så vi har ansikten på varandra. Det är värt en hel del.

Nej nu är det dags att lägga ihop de ljusblå. God Natt!

.... har jag inte riktigt ännu, men det kommer nog. Om en vecka, den 19 augusti är det nämligen dags att ta flyget Paris t o r för att hämta hem lilla Svärta, eller Ebéne des Amis de la Lande som hon heter officiellt. Ebéne betyder ebenholst på franska, men är lite avhugget att kalla henne, så Svärta blir troligen hennes namn till vardags. Husse tycker dock att hon ska heta Emma!

Ja ståndet ser ju ut att finnas där redan!

Svärta är alltså valpen som jag importerar från Frankrike, en svartskimlad liten tuffing, som jag så klart har stora förhoppningar om framtiden för. Hon har i alla fall gener som ger anledning att kunna infria mina framtidsplaner. Jag hade förmånen att träffa både henne och hennes kullsyskon vid mitt besök i Frankrike tidigare i sommar.

Innan onsdagens tripp till Paris är det dags för mitt första styrelsemöte i Kennelklubbens centralstyrelse den 18 augusti. Det ska bli spännande!

.

Ja så är man åter hemma igen. Ja, ja - jag har varit hemma ett tag, men det har inte riktigt blivit tid att sätta sig och skriva här i bloggen. Jag förstår att det är många som undrat vad som hänt. Dagarna går och inget nytt skrivet och framförallt - inga bilder från Frankrike!

Ja det var en härlig tur, vår Tour de France som vi har kallat den. Ja vi har inte cyklat alltså, inte ens sett de som cyklar just Tour de France. Nej vi har bilat hela vägen så för min del blev det ca 500 mil bakom ratten, för jag körde hela tiden.

 På väg över floden Seine

Då vi tyckte att det var för långt att köra hela vägen till Douai (som var vårt första mål) så övernattade vi på ett helt fantastiskt hotell på tyska landsbygden, där vi fick ett toppenrum. Tänk att de kan ha rimliga och t o m billiga hotellpriser nere på kontinenten. Att bo på hotell i Sverige kostar ju en halv förmögenhet.

Vår färd gick så vidare till Douai, där vi skulle bevista en internationell utställning med domarspecialist för breton. Eftersom det även var en nationell utställning dagen före, så såg vi till att leta oss fram till utställningsplatsen redan på lördagen för att vara på den säkra sidan. Det gjorde ju också att vi fick lite mera info om tid och antal för söndagens utställning.

Vårt hotell var väl inte det bästa, men man kan väl inte begära så mycket för 30 euro! Vi hade ju en ren säng och dusch med toa på rummet, så man ska inte klaga!

Det visade sig att det var 33 bretoner anmälda på söndagen (att jämföra med endast 6 på lördagen). Vi blev väl mottagna och bänkade oss vid ringside i god tid. Jag försökte ta en del bilder, men det är inte så lätt att få fina bilder för det var inte så duktiga handlers. Det var troligen ägarna själva som visade sina hundar, ungefär som i Sverige alltså och vi är ju inte heller så duktiga att visa upp våra hundar alla gånger. Utställningen var dessutom inomhus. Efter bedömningen blev vi bjudna på ett glas champagne (vad annars i Frankrike!). Vi blev också informerade om att nationalutställningen 2011 kommer att gå i denna region.

Därefter gick färden söderut och vårt delmål var då Blois, där vi skulle övernatta. Det var inte heller här ett lika fint hotell som i Tyskland, men det var å andra sidan billigare även det här. Lite bättre än i Douai i alla fall.

Loire med oerhört lågt vattenstånd, vi fick nästan en chock när vi äntligen kom ner till floden. Det är jättestora sandbankar synliga och nästan inget vatten. Det fanns dock lite mera vatten på andra delar av floden som vi såg.

Vårt mål låg dock ytterligare ca 20 mil söderut, en liten by vid sidan av Loiredalen vid namn La Chapelle Saint Florent.
 
       

Så vackra blommor överallt

Varför skulle vi då dit undrar kanske någon. Jo - jag hade hittat en alldeles underbar kull som jag inte kunde låta bli att beställa en valp från och nu skulle vi titta på underverken. Det var en kull på 1+4 underbara valpar. Jag hade beställt en hanhund, men tyvärr blev det bara en hanvalp och den skall tikägaren ha själv, men en tikvalp är reserverad för mej. Så spännande det var. Jag har ju inte köpt in en valp på många år nu och jag förstår nu spänningen och förväntan mina valpköpare känt genom åren.

    

Söta va??

Jag kunde tyvärr inte få välja valp vid detta tillfälle, då det var andra före och som inte ännu varit på plats. Vi fick ju dock se dem allihop och det var härligt bara det. Efter att ha gosat med de små ett gott tag så var det så dags att tacka för oss och styra kosan vidare. Vårt mål var nu Bretagne och området kring Callac. Alltså där bretons vagga stod i begynnelsen.

Vi bodde i Guingump och det var en trevlig liten stad med flera riktigt gamla byggnader. Bl a fanns det en borgruin. Här bodde vi två nätter och hade bokat in besök hos tre välkända stora bretonkennlar. Hur stora skulle visa sej när vi kom dit.

   

Guingump med alla vackra blommor, otrolig mängd pelagoner överallt.

Jag hade haft mailkontakt med uppfödarna innan vi åkte från Sverige och tyckte att jag hade ganska bra koll på vart de fanns. Det fungerade dock inte med min GPS, men skam den som ger sej!

Efter lite snurrande inne i Callac hittade vi plötsligt en skylt som hänvisade till kennel de Keranlouan. Efter lite letande på de små vägarna hittade vi slutligen fram. Det visade sig att Mr Patrick Morin inte var hemma, men vi blev väl mottagna av hans medhjälpare. Här fanns det BRETONER!!!

Jag överdriver inte om jag säger att det var minst 100 bretoner, säkert fler - från småvalpar som nyligen börjat gå ut (de som var yngre såg vi inte för de var inomhus) till vuxna. Det som var så positivt var att alla var öppna och trevliga. De blev så klart uppspelta och glada när man kom fram för att hälsa, så ljudnivån var ganska hög. Det var en mycket välskött anläggning, relativt nyanlagt tror jag. Rent och snyggt med supertrevliga och fina hundar. Det fanns väl ett antal som jag utan tvekan skulle kunnat stoppa in i bilen och tagit med hem. Nu var det dock inte aktuellt. Vi fick i alla fall bekanta oss lite mera med några hundar som plockades ut ur hundgårdarna.
Endast en hund av annan ras såg vi här - en rottweilerhanne som jag gissar går lös på området nattetid!

  Alpha de Keranlouan - tillfälligt hos Kennel de Kerveillant

Det visade sig att en av de andra kennlarna låg bara en kort bit därifrån, så vi blev lotsade till kennel de Kerveillant och Mr Marc Joncour. Han tog vänligt emot oss och vi fick titta runt på hans bretoner, som även de var många. Från småvalpar till vuxna. Här var det tyvärr några hundar som gick undan när vi ville ta kontakt, men det var även många som var öppna och trevliga. Här fanns det även en hel del andra raser, men jag tror att det var pensionatshundar.

Bedårande utsikt

Det tredje stället låg en bit ifrån och de hade önskemål om att vi skulle komma på eftermiddagen. Vi tog en tur för att se om vi hittade dit och efter att ha funnit platsen så intog vi vår medhavda lunch ute i det gröna, med en bedårande utsikt över det vackra Bretagne. Här skulle jag lätt kunna trivas att bo. Det småbrutna landskapet påminner mycket om Gotland - fast det är så mycket mera kuperat än här hemma.

Vårt tredje besök var hos kennel de l'Isle de Callac. Mr Serge och mme Claudine Lavenant tog vänligt emot oss och lotsade oss runt bland alla deras hundar. Här fanns från 5 dagar gamla valpar till en 15 år gammal bretonhanne. Även här var det troligen minst 100 bretoner också och alla var öppna och glada när vi kom för att hälsa. Här fick vi se några hundar utanför gårdarna också och de var mycket trevliga.

Tyvärr var det inte helt enkelt att få några bra bilder och då tänker jag alltså där man ser hundarna korrekt uppställda.

I Callac gjorde vi också ett besök på ett museeum - bara om BRETON!!! Kan du tänka dej, alltså massa historia om bretoner genom tiderna, fin konst m m. HÄRLIGT för en fantast som jag förståss.

      

Det här var en underbar resa. Jag har två gånger tidigare varit på breton-resa till Frankrike men det har tyvärr varit allt för länge mellan varje tur. Nu blir nästa resa ganska snart, men då blir det bara att se flygplatsen i Paris (mer om det kommer i senare inlägg). Jag kommer att planera in en ny resa det är säkert. Exakt när vet jag dock inte.

Dessa underbara hortensior, har aldrig sett sådan enorm blomsterprakt. De växte överallt - rosa, lila, blå och vita. Enormt vackra. Mina små i rabatten hemma har precis börjat blomma, men de kommer dock aldrig någonsin att komma i närheten.



Slutligen en bild från vår sista övernattning, på samma hotell i Tyskland som på nerresan. Vi fick dock inte samma fantastiska rum igen - vi fick ett ännu mera fantastiskt! Det var dock först tveksamt om vi kunde få något rum - hela hotellet var nämligen belagt med produktionsteamet för tyska versionen av Bonde söker fru! Ett rum fanns dock till oss.
Tänk vilken nytta man kan ha av en spegelvägg.

.