Ja visst känns det som om våren är i luften. Solen skiner från en klarblå himmel med endast några små vita tussar till moln. Det ser så ljuvligt inbjudande ut när man sitter inomhus, men så man kan bedra sig - nordanvinden är KALL i mars. Eller som vi säger på gotländska - massgaisten ha bitar hart i kinnar.

Vårtecken finns det dock gott om ändå. Igårkväll när jag gick promenad medhttp://www.tommy.funebo.se/?p=1300 hundarna så tittade jag extra efter om det fanns några blåsippor. Jag kom ut lite sent så jag hade inte så stor förhoppning om att hitta något. Döm om min förvåning när jag hittade flera stycken utan att egentligen behöva leta. Jag hade tyvärr inte någon kamera med mej så jag kunde inte föreviga dem. Lånade en bild på nätet istället. Det känns verkligen som vår när de första tittar fram.


Ett annat vårtecken såg jag i morse när jag var på väg till jobbet. En kille på cykel iklädd jeans med längd endast till knäna! Det var i tidigaste laget tycker jag, för det kan INTE ha varit speciellt skönt. Han såg dock oberörd ut, så det var kanske nån som också är vinterbadare eller så. Skulle inte kunna tänka mej att varken bada nu eller gå med bara ben.

Ytterligare något ljuvligt är just att det är så ljust sent på dagen. Klockan är nu halv sex på kvällen och solen skiner ännu. Visst är väl det härligt.
.
Jag hade verkligen förhoppningen om att det nu skulle bli vår. Det kommer det ju att bli, det blir det ju varje år, men nu känns det trögt. I går morse var det återigen helt vitt och det är det fortfarande, åtminstone hemma hos oss. Nu ikväll blev det därtill kallt med risk för skarsnö också. Det är något som definitivt inte uppskattas av maken, för han och stövarynglingen ska nämligen på jaktprov/rävprov i morgon och då är det INTE välkommet med skare. Det flög lite vitt i luften när vi kom hem ikväll, så just nu hoppas jag faktiskt att det fortsätter snöa lite så det blir lite mjukare för ynglingen i morgon. Det är risk för trampdynorna om det förblir skare.

De små vårblommorna är annars helt fantastiska. De börjar så snäll blomma - ibland redan under snön tror jag - och sedan kommer Kung Bore igen med sitt vita täcke och gör det besvärligt för dem.


Vintergäcken kämpar på i snön


I morse när jag kom ut var det ett så ljuvligt väder redan och det kändes som att det skulle bli en toppendag, vilket det också blev med strålande solsken. Det borde egentligen vara förbjudet att behöva gå till jobbet såna dagar. När jag hämtade tidningen upptäckte jag att kölddimman låg så vackert ner mot grannen, så jag var snabbt in och hämtade kameran.

 
Morgondimman ligger vackert


Ett annat vårtecken är att rapphönsen nu börjat para ut. I söndags fyllde Raska 1 år och mattes present till henne då blev att vi gick en sväng på fält i förhoppning att finna några parhöns. Mycket riktigt - Raska kände första paret redan innan jag kopplat loss henne. Ett kort slag och sedan ett fast stiligt stånd.


Raska i stiligt stånd direkt efter att hon kopplats loss
(Att hon är smutsig beror på rastningsrondan lite tidigare på morgonen)


Vi fortsatte i förhoppning om att finna fler, vilket hon också gjorde. Tre fina par på knappt en timme. Det bådar gott inför kennelträffen i påsk!

I morse när vi promenerade i det härliga vintervädret (ja jag vet att jag vill ha vår nu, men det var i alla fall en ljuvlig morgon) så tänkte jag så klart på rapphönsen, om de nu skulle gå samman i kull igen eller inte. Såg en liten mörk hög längre fram på åkervägen - mycket riktigt så var det en rapphöna och paret lättade när vi kom närmare. Alla hundarna var kopplade så det var inte de som störde. Jag hade så klart inte kameran med mej nu, men om jag haft det skulle jag kunnat få en fin bild på rapphönsparet där de landat i åkerkanten. De tog dock snabbt till vingarna igen under härligt kackel.

Alltså har inte den här snön stört dem ännu. Även fasantupparna har börjat ta sina revir, så det är ett riktigt kackel i marken nu.
.
Som bekant så har vi ju sedan en tid vinter här på ön. Det betyder att vi även har vinter på våra vägar, som bekant så har vi ju inte haft vägsalt på över 20 år. Tänk att det är så många som tror att man kan köra på dessa vintervägar som man gör när det är sommar.

Jag har nu stött på två med- (eller mot-???) trafikanter som jag helst inte vill träffa fler gånger i trafiken.

Förra fredagen när jag var på väg hem hände första incidenten. Det var rusningstrafik, klockan var så där 16.15 och alla vill ju hem för att börja fira helg. Jag skulle hem och mata hundarna för att sedan bege mej till Traume för inledningen av Räv-SM (omtalat tidigare i bloggen). Körde då Visbyleden och i korsningen vid Linds var det ganska många bilar som dels skulle ut på leden, men även några som stod och väntade för att svänga av. Jag skulle då rakt fram. Precis när jag passerade korsningen så kommer det en liten pluttbil som "smiter ut" precis framför nosen på mej. Det blev att försöka bromsa i halkan och det gick bra, men det var väl mer tur än något annat antar jag. I min ilska så hittade jag inte signalhornet utan tryckte intensivt på airbagen, men då kom det ju ingen signal inte (alla mina tidigare bilar har ju haft signalhornet där!). Jag hötte med näven, men det såg säkert inte föraren. Lika bra det kanske.

Idag var det så dags igen. Jag hade varit till stan och var på väg hem. Vår länsväg är krokig på de flesta ställen, vilket gör att det inte är så lätt att köra om om man så vill det. Strax innan man ska svänga av vägen ner till vårt så är det en kurva, men därefter en lång raksträcka. Det gör ju att många vill passa på och göra ev omkörningar där, för det blir nämligen krokigt igen.

Eftersom jag ju lättar på gasen precis efter kurvan för att förbereda min vänstersväng, är det inte ovanligt att någon försöker köra om direkt. Det är oftast inga problem om de ligger precis bakom och då får de ju köra om innan jag svänger så klart. Idag hade jag en bil bakom, men det var ganska långt avstånd. Därför gjorde jag då som jag brukar göra: när jag sänker farten lägger jag också på blinkersen för att tidigt visa att jag ska svänga. Hade alltså blinkat ett tag och skulle förbereda vänstersvängen. Döm om min förvåning när jag får se en stor röd bil påbörja omkörning av mej. Jag såg bilen som tur var, så det hände inget, men det blev en hyttande näve i luften igen. Hade min brors bil och hittade inte heller den här gången signalhornet direkt.

Därtill berättade en arbetskamrat till mej att hon också varit ute för en trafikhändelse som kunde slutat illa. Hon har så där 4 mil enkel resa till jobbet varje dag och den här gången så såg hon på håll att hon skulle få möte av en traktor eller lastmaskin eller liknande långsamtgående fordon. Vägen var ju tillräckligt bred så det  var inte problemet. Nej problemet uppstod när en lastbil promt måste köra om detta långsamtgående fordon precis när de skulle mötas. Min kompis började snegla på diket som alternativ - istället för att krocka med lastbilen alltså. Hon lyckades dock få ner hastigheten så pass så att det hela slutade lyckligt.

Nej tvi för de i trafiken som inte visar hänsyn till andra.
.
I morse var det en så ljuvligt vacker morgon - en sån man verkligen sparar i minnet. Vi hade kring minus 10 grader under natten, men det hade blivit någon grad mildare när jag gick ut. Nu är det ju faktiskt så ljust så jag inte behöver pannlampan längre. Självklart hjälper den vita snön till att förstärka morgonljuset.

Det knarrade lätt under fötterna när jag och hundarna gav oss iväg på morgonpromenaden. Näst intill helt vindstilla var det. På tillbakavägen var det dessutom helt ljust - så härligt!

Innan det var dags att sätta sej i bilen för att åka till Visby och jobbet så tittade solen fram. Då blev det ju om möjligt ännu vackrare, med kall gnistrande snö.

Vad jag önskar att jag lagt kameran i väskan innan jag for. När jag kom till åkrarna i Träkumla var det helt betagande vackert. Vacker kall snö, solsken och rimfrost på träden längs bäcken. Som det vackraste vykortet. Men men - kameran låg kvar hemma.

Nu har det dock mulnat på och snöflingorna singlar så sakteliga ner. Vi får nog behålla snön ett tag till tror jag.

Wimsa har nu äntligen börjat löpa, så nästa vecka bär det söderöver till en duktig och stilig kavaljer i vårt södra grannland. Hoppas nu bara att hon behagar uppskatta mitt val till partner och att han uppskattar henne. Så var det ju inte förra gången. Wimsa var kär, men inte hannen. Så det blev att ta fram plan B som egentligen inte fanns, men som jag tänkte ut. Den gick ju bra. Raska och hennes syskon är ju levande bevis på detta.

Så nu är det bara att hålla tummarna för att resa, parning och allt efterföljande kommer att gå bra och att vi återigen ska få höra små tassar trampa. Det blir Wimsas tredje och sista kull.

.
Ja inte blev det någon final för Unni och mej inte - vi gick inte ens vidare från första omgången. Men vad gör väl det - vi hade en trevlig kväll i alla fall. Många vackra hundar fanns det och den som slutligen utsågs till den allra vackraste hunden på Gotland 2008 är en greyhound. Han var stilig, inte tu tal om det.

Unni skötte sig fint, men är inte i sin riktigt bästa form. Pälsen börjar släppa och hon är dessutom lite för tjock. Jag fick nu klart för mej varför jag inte får ner henne i vikt. Varför då - jo kvällsmålet är det oftast husse som gör iordning och när jag skulle ge dem iförrgårkväll upptäckte jag att det var alldeles för mycket mat i Unnis skål. Så där ungefär dubbelt så mycket som jag brukar ge. Inte konstigt att hon är lite mullig. Hon är ju inte den som säger nej tack till mat, men nu så blir det andra bullar. Eller inga bullar alls alltså.

Husse kom lite senare till den efterföljande middagen. Han fick det lite snärjigt efter Räv-SM:et. Den hund han dömde kom 3:a. Tvåa kom det enda gotländska ekipaget och det var ju jättebra.

Det blev en långpromenad i skogen idag också. Snön ligger fortfarande kvar och det är så vackert. Fick faktiskt kameran med mej idag, men det blev väl inte några direkta toppenbilder.

  Raska

En stund efter vi kom hem fick jag se en ståtlig herre komma spatserande. Tog bilden genom fönstret.



Han lättade kort efter att jag tog bilden och flög in i vår lilla dunge. Där finns det foder, så han var nog ute efter det tror jag. När jag en stund senare tog bilen för att åka in till Visby spatserade han iväg igen.


Idag är det mammas födelsedag. Det är första gången utan henne. Jag var till kyrkogården och satte några rosor på graven. Hoppas de står sig några dagar i alla fall. I blomsterhandeln sa de att rosor står sig bäst i kylan, så vi får väl hoppas att det stämmer.

Det blir ju många "första gången utan" när man mist någon i sin närhet. Inom kort så blir det min första födelsedag utan mamma också. Det kommer att gå det också, men visst känns det.

Maken fick det ju lite trångt med tiden igår, vilket resulterade i att jag fick en stor bukett rosor idag istället - lite i efterskott alltså. De var inte mindre vackra för det, utan står nu så fint på soffbordet.


Röda och fina - eller hur?
.
Ja de fick alldeles utmärkta förhållanden idag, rävjägarna som jagar både rävar och SM-titel. Jag har inte fått någon slutrapport ännu, men på www.jaktjournalen.se har jag kunna följa provet under dagen. Det såg lite trögt ut för den hund maken fick att döma, men nu går att läsa att det gått bra. Han har drivit till ett förstapris och det är ju bra.

Det verkar i alla fall som om alla har haft minst en räv på benen under dagen. Det har varit julkortsvackert i skogen idag. Ca 15 cm snö på marken, träden tyngda av snö och så en sol som tittat fram då och då. Därtill knappast någon vind. Kan en vinterdag bli bättre?

Jag och hundarna har varit på en ca 1,5 timmes promenad och vi tyckte det var ljuvligt allihopa.

Nu ska Unni och jag göra oss vackra inför kvällens evenemang - Gotlands Vackraste hund. Hur det går? Ja det vet vi först senare ikväll.

Ha en härlig Alla Hjärtans Dag!!

.
I morgon är det dags att utse Gotlands Vackraste Hund. Det är ett nu årligt återkommande evenemang som arrangeras av Gotlands Kennelklubb. Jag har vid något tillfälle varit med på detta med några av våra hundar. Jag tror att jag var med första gången det genomfördes och då var det Fanta som deltog. Vi kom inte så långt den gången. Jag har nog iof inte kommit så långt med någon av hundarna när jag tänker efter.

Det är en form av utslagstävlan där två hundar möts och en går vidare, för att slutligen ha två hundar kvar i en final.

De hundar som får vara med måste under året före ha kvalificerat sej genom att på officiell utställning antingen erhållit CERT, BIR och/eller BIM eller ha blivit utställningschampion.

Vi ställde ut mycket sparsamt förra året, men av våra bretoner är det Unni som är kvalificerad genom sitt danska cert och dansk, nordisk och internationell UCh samt BIR på SKF:s circuitutställning. (Åven schillern Atle har ett BIR, men han stannar hemma). I elfte timmen bestämde jag mej för att anmäla henne och jag tror hon kommer att gilla det. Att jag drog på det berodde dels på att jag inte visste om jag skulle vara hemma (väntar ju på att Wimsa ska börja löpa och hon ska paras då) eller om Unni skulle ha päls kvar. Hon hade ju en kull valpar för 3 månader sedan.

Wimsa har fortfarande inte börjat löpa och det mesta av Unnis päls sitter kvar - så jag anmälde.

Det visar sej att Unni är enda deltagande fågelhund - inte ens någon spaniel eller retriever är anmäld. Knappt någon jakthund överhuvudtaget faktiskt, förutom några taxar.

Unni är ju självklart Gotlands Vackraste Hund i mina ögon. Sedan återstår att se om domaren tycker detsamma. Hur som helst - vi tar det som en trevlig tillställning med god mat och förhoppningsvis trevliga människor och hundar.

Ikväll är det så dags för invigningen av Stövar-SM för rävhundar med lottning, presentation av deltagande hundar och efterföljande middag. Spännande det också!!

.
Så kom det då den snö jag efterlyst. Det började igårkväll och har nog snöat hela natten. Det har inte kommit några stora mängder, ca 10 cm, men med det så tycker jag att det räcker. Det behöver alltså inte komma mera nu. Det snöar dock fortfarande, inte så mycket, men det singlar halvstora flingor hela tiden. Vi har milt, kring nollan, så det var lite spännande att ta sej till jobbet i morse - halkigt alltså.

En upplysning till dej läsare som inte bor på Gotland är att vi inte har haft några saltade vägar på drygt 20 år. Har nog kanske omnämnt det tidigare. Eftersom det fortfarande snöar så hade de inte sandat något annat än i rondellerna och vissa vägkorsningar.

En som är ännu gladare över snön än jag det är maken. Som inbiten rävjägare är det såklart toppen med spårsnö. Det betyder att han i mörkret igårkväll åkte kring och kollade rävspår och i morse så bar det ut i skogen med bössa och hund. Hur det går får jag väl veta ikväll antar jag.



Det finns fler som är glada att snön kommit. De hoppas då att den ligger kvar till helgen, vilket ju inte är säkert. På lördag går nämligen Stövar-SM för rävhundar på Gotland och de vill ju också ha spårsnö såklart. Maken ska döma tillsammans med ett gäng andra domare. Det ska gå att följa SM:et på webben via www.jaktjournalen.se. Hur det praktiskt går till vet jag inte, men för intresserade är det ju bara att gå in och kolla.

.
Jag är fortfarande bönhörd - det är alltså fruset ute och därmed lite mindre smutsigt inomhus. Igår morse var det t o m lite, lite snö på marken också. Inte mer än att grusvägen lyste vit i morgonljuset - men det var dock det i alla fall.

Tyvärr har inte månen varit synlig varken igår morse eller i morse. Det har gjort att det varit pannlampa på istället. Det är alltså fortfarande så pass mörkt på morgonen när vi går vår morgonvända att jag gärna har pannlampan på. Jag hittar ju i alla fall, det är inte det, men det är skönt att veta vart isfläckarna är o s v.

Det är dock ljusare när vi kommer hem än när vi går ut, så det är nog inte så länge till som jag behöver pannlampan på morgonen och det känns oerhört skönt.

Visst går vi mot våren, även om det ännu är ett tag till innan vi kan säga att våren kommit. I morse när vi gick så hörde jag en kull rapphöns "prata". Det är härliga ljud. Varför de var så pratsamma vet jag inte, men när vi kom hem så var det faktiskt ordentligt liv bland hönsen hemma och det berodde inte på att de var oroliga på något vis. Kan det vara tidiga vårkänslor kanske? Vi har ju haft soligt ett par dagar nu, så vem vet.




Så här ser de i alla fall ut, även om de är väl kamuflerade i höststubben. Hur många ser du??
Jag är inte speciellt religös av mej, men frågan är ändå om jag inte blev lite bönhörd igårkväll. Jag skrev ju om det blöta trista vädret i förra inlägget. Därför var det så härligt att igårkväll konstatera att det återigen blivit fruset ute. En klar himmel med både stjärnor och fullmåne gjorde det inte sämre. Finns det någon bättre "gatlykta" än fullmånen? Eftersom vi bor utan någon gatubelysning (finns inte så mycket av den varan på landet), så ser vi också stjärnhimlen när det är molnfritt.

Det är speciellt på vintern som jag uppskattar fullmånen, just för att det ger ett så härligt ljus i mörkret. Lite snö också så är det perfekt!



Så här fin var månen en morgon i januari.

Att det nu frusit till lite igen gör också att det är mindre jobbigt när man kommer in med hundarna. Det är ju inte så kul att behöva torka 24 hundtassar och oftast får man ju bara bort en bråkdel av det som borde bort från våta, smutsiga tassar.

Glad i hågen så städade jag köket lite bättre i morse och firade med att lägga på en ny trasmatta som jag köpte på Rusta igår.

  Nya köksmattan

Nu återstår att se om min önskan består - alltså att det fortsätter att vara fruset ute. Annars lär inte mattan vara fin så länge till.
Nu var det tyvärr allt för länge sedan jag skrev. Sist skrev jag att jag är på bättringsvägen och det stämmer. Jag har nu jobbat en vecka, men det har varit tungt. Jag har varit helt slut när jag kommit hem på kvällen och faktiskt somnat en stund på soffan varje kväll. Det tar väl sin lilla tid att komma åter. Jag försöker dock att ta det relativt lugnt och inte anstränga mej allt för mycket.

Något som i alla fall gör det lättare att känna sig friskare är att det verkligen känns att det går mot ljusare tider. Idag så sken faktiskt solen när klockan var fyra på eftermiddan. SÅ SKÖÖÖÖNT! Det betyder att det snart är ljust när jag kommer hem på kvällen (det är inte mörkt om jag ser till att åka hem när arbetsdagen schemamässigt är slut) och det betyder att det går att ta hundpromenad utan pannlampa. För läsaren som inte bor på Gotland kan berättas att vi inte har någon snö som hjälper till att göra det ljusare. Vi hade lite lätt i veckan som gick och då upplevdes det som ännu ljusare så klart.

Nu är vi annars åter till den typiska gotländska vintern - milt och skitigt. Så trist det är. Och så mycket tasstorkande det är.  Många tassar är det ju! Det var så skönt i början på veckan då det var minusgrader. Då är det inte så mycket tasstorkande och därmed heller inte fullt så mycket städande. Ibland känns det som om man skulle kunna börja så inomhus. En våt hundpäls rymmer så mycket mera än bara fukt och då hjälper inte aldrig så många handdukar.

Innan den senaste kölden kom så hade det rapporterats många "vårtecken" såsom blommande blåsippor och snödroppar. Dessa stackare fick väl en chock när det nu blev så där minus 7-10 grader, men de klarar ju det. Jag har inte hittat varken blåsippor eller snödroppar, men såg att våra gamla vackra doftnarcisser börjar komma så smått i rabatten.

Tog igår en sväng ner över myren med Raska för att se om vi kunde finna någon fältfågel. Jodå, efter så där en 3-5 minuter markerade hon, löste ut, för att efter ett slag fatta ett stiligt stramt stånd. Jag var så klart en ganska god bit från henne, men hon stod fast tills jag kom fram. Tyvärr lättade kullen samtidigt som jag skulle ge henne resorder. Det var i alla fall en stor fin kull hon hittade, så det lovar gott inför vårens häckning. Har vi tur så blir det några par som vi kan få fin träning på i vår.
Ja nu börjar det gå åt rätt håll med mitt tillfälliga (som jag hoppas i alla fall) sjukdomstillstånd. Jag var idag på VC och tog nytt prov för att se om min sänka kommit i bättre läge än förra veckan, då den låg på 136. Idag har den återgått till normalläge 8, så då är det väl bara att vänta och se att även orken kommer åter. Det har blivit lite bättre, men långt ifrån bra ännu. Efter en sväng med ett gäng hundar så är jag ganska mör faktiskt och då handlar det inte om några långpromenader ännu. Jag är sjukskriven veckan ut och det kan nog behövas tror jag.

Sömnen är det i alla fall inte några problem med. Nu försöker jag hålla det till att sova lite längre än mina normala jobbmorgnar och därefter i viloläge framför tv:n mestadels.

Jag har blivit lite Dallas-freak nu under sjukskrivningen. Upptäckte att TV4 Guld kör Dallas från 1200 till 1920 dagligen och det är program som jag aldrig såg när Dallas var på modet på 80-talet. Vi är nu framme vid så där 230:e avsnittet av 280 och så länge orkade jag aldrig se "när det begav sig". Det var ju lite passande att det är nu när jag i alla fall inte orkar göra så mycket annat.

Nu har jag dock tagit en paus i Dallas-tittandet varje dag för att gå en eftermiddagstur med hundarna, vilket uppskattas kan jag lova, promenaderna alltså!

Det är aldrig trevligt att vara sjuk, men ibland kan det vara bra att bli lite sjuk - så man uppskattar att vara frisk!! Det är ju bra mycket skönare.
...än förkylning är det jag drabbats av faktiskt. Jag har tydligen "snudd på lunginflammation", vad det nu är för något. Trött är jag i alla fall. Orkar ingenting. Tyvärr blir mina hundar lidande av detta. De har svårt att förstå varför matte är hemma och inte går ut på långpromenader med dem - och jag förstår dem! Å vad jag önskar jag hade lite mera ork så att det åtminstone kunde bli några småpromenader. Jag hoppas verkligen det vänder snart.

Jag har i och med detta för första gången i mitt liv blivit sjukskriven! Det var så min läkare reagerade faktiskt, för det hör nog inte till vanligheterna att kvinnor i 50-årsåldern inte varit hemma mer än de 5 dagar man själv kan sjukskriva sej. Några sådana svängar har det ju blivit genom åren, men annars har jag bara haft sjukskrivning av läkare vid två tillfällen tidigare och det var efter att jag opererat mina handleder för karpaltunnelförträngning. Då är man per automatik sjukskriven 2 veckor. Nu är jag sjukskriven månaden ut i första hand, så får vi se hur det blir sen. Jag hoppas verkligen att jag blir frisk snart. Nu kan jag lite förstå hur exempelvis vännen Ulla-Britta känner sej, även om hon såklart har det så mycket värre än jag. Hennes cancer är obotlig, min sjukdom kommer att gå över. Det är bara det här med att inte orka någonting jag syftar på.

Det är alltså främsta orsaken till att det är tyst här på bloggen. Nu tryter orken igen, så det blir en tur till soffan och TV:n istället.
Förkylningar är aldrig trevligt att få. Just nu har jag drabbats av en dundersådan. Jag brukar inte gå i däck i första taget, men nu är det ryggläge som gäller. Många säger - "så kul, grattis, det sitter säkert i så där 3-4 veckor, jag har haft sedan före jul". Det är ju precis det man vill höra när man är så där lagom täppt i näsan, febrig och med en hals som har så där ett dussin rakblad på tvären.

Har dock försökt att inte sova under eftermiddagen (var på jobbet på förmiddan), med förhoppningen om en god natt sömn. Kollade lite film istället. Nu börjar dock sängen locka, men det ska bli en kvällspromenad med hundarna först.

Promenad ja - det är ju ett kapitel för sig. Jag är SÅ glad att jag inhandlade dubbar till skorna redan för två år sedan. Det har inte varit möjligt att överhuvudtaget gå ut utan att sätta dem på skorna. Vi fick ju lite snö för någon vecka sedan och det har envist hållit sig kvar. Dock har det varit milt ett tag nu och då vet ju alla att det blir riktig "kärringdöd". På vår lilla väg kommer det ju heller inte ett korn sand, utan det är bara att gå så gott det går och med dubbar går det ju faktiskt.

Dubbar har jag på bilen också, även om det sägs att det inte är så miljövänligt. För den som inte vet så har vi saltfritt på alla vägar på ön och det har vi haft i över 20 år nu. Normalt tycker jag att det är bra, men det finns tillfällen då jag önskar de kunde salta lite grann i alla fall - när det är isgata med vatten på t ex. Det här med saltfritt har ju andra positiva effekter. T ex har vi de mest fantastiskt vackert blommande vägkanterna man kan tänka sej, när det är säsong alltså. Dessutom har vi landets äldsta bilar. De rostar ju inte när det inte är något vägsalt.

Det sägs ju om Opel att "Köp en Opel och var belåten - se Sverige genom plåten". Min förra bil var en Opel Kadett 1987 års modell. 1987 var första året utan vägsalt. Jag hade den till för så där två år sedan och den hade faktiskt avgassystem i ORIGINAL. Då kan man snack om vad vägsaltet betyder för bilens välmående. Jag hör tyvärr inte till dem som tvättar bilen i tid och otid heller. På fastlandet får man väl byta avgassystem varje eller åtminstone vartannat år. Så var det i alla fall för min bil jag hade under "salttiden".

Så även om det är besvärligt några dagar per år så tycker jag nog att fördelarna överväger - alltså fortsatt saltfritt på våra vägar!
Ja så är vi då framme vid året sista dag - ett år som jag i det stora hela vill se som ett bra år. Det har inneburit både glädje och sorg och det är väl ofta så det är.

Den stora sorgen var dock att min mamma dog i slutet av juni och det var alldeles för tidigt. Döden är ju det enda vi vet säkert kommer att inträffa, men i vissa lägen är det ändå så att den sker helt överraskande. Det var så beträffande mamma. Hon var visserligen inte helt frisk, men vi hade ändå hoppats att vi skulle få dela livet ännu några år till.

Ja glädjestunderna har i alla fall varit desto fler. På nyåret fick vi, som första bretonuppfödare, ett fint bevis på att vår avel går åt rätt håll, då vår "gammeltik" SUCh Keerens Nicky tilldelades Svenska Kennelklubbens Bruksavelspris - det finaste en avelshund kan få. Nicky är still going strong, 12.5 år gammal. Vi saknar några få poäng till att även tilldelas SKK:s Bruksuppfödarpris, så det får vi ha som mål 2009.  

Vi har fått två härliga valpkullar under året. Wimsa fick sin andra kull i mars, då 8 små kom till världen. Det blev min R-kull, där jag själv behållit Raska Rivjärn. Ett namn som hon nog gör rätt för - hon är otroligt kvick och rask och tar gärna för sej, men något rivjärn vill jag kanske inte tycka att hon är nu. Hon har svårt att minnas saker, men är långt ifrån elak. Hon är pigg och positiv och älskar livet!





Den andra kullen föddes i november, Q-kullen, och det är den du kunnat läsa om här på bloggen. De är nu 7 veckor lite drygt och kommer snart att flytta vidare till sina nya familjer.

Nästa stora glädjeämne var så klart när husse och Tindra (Eirams Tindra Trassel) under hösten erövrade tre förstapris i elitklass och Tindra med det blivit Svensk Jaktchampion. Tindra är därmed vår tredje SJCh, varav två är uppfödda av mej. De tidigare Stevnsåen's Marco och Eirams Wakna Wimsa är också still going strong, snart 10 resp 8 år gamla.

Qati, Qurry och Qelly  Med sikte på framtiden

Nu tar vi nya tag för 2009, som kommer att bli ett spännande år på bretonfronten, för det har aldrig tidigare fötts så många bretonvalpar i Sverige som det gjort i år. Nu kommer inte alla att ha uppnåt ålder för att kunna starta på jaktprov 2009, men en hel del hoppas jag att det blir.

Med en tillönskan om ett riktigt GOTT NYTT ÅR blir detta årets sista inlägg.
.
Ja nu har så juldagsmorgon glimmat och hos oss är det tyvärr ingen snö. Det är dock lite fruset med morgonfrost, så det var så nära snö vi kommit i år. Ja snö har vi ju haft, men den kom en hel månad för tidigt och blev ju inte heller liggande så länge.



Blommar så vackert gör mina julrosor på trappan. Det är ju en helt fantastisk blomma som kan komma igång så här års. Just de jag har på trappan är inköpta i år, men våra julrosor i rabatten är duktigt på gång med många knoppar. Klockjulrosen som jag hittade frösådda pytteplantor av i vår botaniska trädgård (man ska ju stjäla blomskott och frösådd, de blir ju alltid bäst sägs det) har vuxit till sej bra, men jag är inte säker på att de kommer att blomma i år. För den rättrogne - två dagar efter jag tog de små plantorna så hade trädgårdsmästaren rensat bort alla de små självsådda, så det var inte speciellt allvarligt att ta de små.



Så här ser årets dörrkrans ut hos oss. Jag har under många år gjort egna dörrkransar. Det har jag gjort även i år, men det blev ett halvfabrikat - en ren grankrans hittade jag hos en trädgårdsmästare och sedan var det bara att dekorera den själv. Eftersom vi har två ytterdörrar så har det följdaktligen blivit två kransar i år också

Med det vill jag hälsa alla bloggbesökare en riktigt GOD JUL och samtidigt passa på att tacka för alla fina julkort vi fått, både i den fysiska brevlådan som via e-post. Det är säkert någon jag glömt, men det är inte medvetet.
Tänk att det kan bli roligt att åka och tanka bilen. Det tycker jag faktiskt att det är nu - nu när det är så billig bensin alltså. Eftersom jag har en bil med en tank som rymmer hela 80 liter och att jag dessutom brukar tanka först när det nästan är tomt, då är det riktigt välkommet att priset sjunker duktigt hela tiden. Igår tankade jag och då kostade bensinen under 10:- litern, 9:96 för att vara exakt.

Jag hör till dem som skriver körjournal över tankningar, oljebyten o s v och då roar jag mej också med att ange literpriset vid tankningen. Den bil jag har köpte jag i oktober 2006 och då betalade jag 10:43 litern när jag tankade den första gången. Bensinen har inte varit under 10:- någon gång sedan jag köpte bilen.

Tyvärr har jag inte kvar min körjournal för min förra bil. Hade varit intressant att se när priset passerade det magiska strecket. Finns kanske någon annan som har koll på det antar jag.

Hoppas nu att det åtminstone ligger kvar på den här nivån, gärna mer sänkning förståss. Det var INTE roligt att tanka när soppan kostade över 12:-. Då blev det en tusenlapp vid varje tankning. Visserligen kan jag köra längre på en tank än andra, men det svider i alla fall. Roligare kan man ju ha för pengarna - eller hur!
Nu har även vi fått vinter. Det har snöat hela helgen och om det bara kunde räcka med det - nej det blåser ju också ordentligt. Snön har alltså mest kommit i horisontalt läge, både i form av snöfall och drivsnö.

Det finns dock en som upplever sin första snö - Raska. Det var ganska kul att se hennes reaktion när jag öppnade dörren i lördags morse. Hon brukar kasta sig ut genom dörren för att kolla om det finns något spännande att undersöka innan man tar första morgontoaletten. I lördags gick det lite långsammare när hon satte tassarna utanför dörren. Det var ju något kallt och vitt där.

Det tog dock inte lång stund förrän hon sprang som vanligt. Hon har dock inte fått den där riktiga snöglädjen ännu. Hon älskar ju att springa i alla väder, så snön påverkade dock inte detta på något sätt.



Att det går bra att springa i snön visar väl bilden i alla fall och full fart är det som synes. Bilden togs på söndag morgon, men i dag måndag var det ännu mera snö på morgonen, men då var det ännu mörkt när vi gick vår morgonpromenad och då var det inte läge för någon fotografering.

Jag är i alla fall tacksam över att vi gav oss iväg igårkväll och bytte däck på min bil, för annars vet jag inte om jag skulle tagit mej till jobbet idag. Det var flera skolor på landsbygden som var stängda idag, mest beroende på att skolbussarna inte kunde ta sej fram på småvägarna och hämta barnen utan risk för att hamna i diket. Det var inte så mycket för att det kommit mycket snö, utan mera att vägarna driver igen p g a den starka vinden.
Ja nu är äntligen valparna födda. Tyvärr gick inte allt som vi räknat med. Det blev 6 små knytten, men tyvärr var 3 tikar dödfödda. Vi har dock en stubbsvansad hanne, en kortsvansad och en långsvansad tik att glädja oss åt och de och den nyblivna modern mår alldeles utmärkt.

Unni började bli orolig under eftermiddagen, men det dröjde fram till 18.40 då första valpen föddes. Den stubbsvansade tiken var tyvärr död, trots mina försök att få liv i henne. Hon vägde 341 gram och var fullt normal. Det dröjde dock inte så länge förrän den lille stubbsvansade killen kom och då var klockan 19.05. Han var riktigt livkraftig och vägde 330 gram.

Kl 20.25 var det så dags för nästa valp och det blev en långsvansad tik som vägde 276 gram. Hon var lite matt till att börja med, men efter en del massage av mej så gick allt bra. Därefter blev det lugnt. Vi var ute ett par gånger, men det kom inte någon mera valp ändå. Inte förrän kl 00.10, då en kortsvansad tikvalp föddes. Hon var tyvärr död, men var fullt normalt utvecklad och vägde 274 gram.

Kl 01.40 var det så dags igen. Då kom det en kortsvansad tikvalp som vägde 305 gram, pigg och alert.

Därefter blev det helt lugnt. Vi var återigen ute, men ingen mera valp kom. När klockan var 04.45 kröp jag ner under täcket för att få mej lite sömn. Unni tog väl hand om sina små.

På morgonen bestämde jag mej dock för att kontakta veterinären för att kolla om vi behövde undersöka Unni mera. Vi hade tagit en röntgen på henne förra veckan och hade då sett 6 valpar. Nu var ju 5 födda, så veterinären tyckte jag skulle komma in. Det syntes och kändes inget på Unni, men en röntgen visade att det fanns ytterligare en valp kvar. Unni sattes på dropp och efter ett tag så satte värkarbetet igång igen och ytterligare en valp föddes. Det var en långsvansad tik, som vi tyvärr inte fick liv i. Jag vägde henne inte, men hon var normalstor och helt utan några synliga fel.

Varför så många valpar föddes döda vet jag inte och jag har aldrig drabbats av det tidigare. Vid något tillfälle har det varit en döfödd valp, men det är ju inte så onormalt.

Nu skall jag sätta mej ner och fundera över vart de små liven skall få växa upp. Det har jag alltså inte bestämt ännu. Jag har heller inte bestämt några namn, annat än att det som vanligt skall vara dubbla namn och den här gången på Q. Inte helt enkel bokstav kanske, men det ordnar sej. De blivande valpköparna brukar också få ha ett ord med i laget.





Här har vi dem - stolt mor med 3 knytten.

Unnis valpning närmar sig nu mer och mer. Det är dock fortfarande helt lugnt, tempen ligger konstant morgon och kväll. Hon har installerat sig väl i lådan och sover där på natten. Det är lite si och så med ätandet, men hon har inte lagt av. Igårkväll var hon faktiskt riktigt hungrig, så det är ingen fara för de små liven. De får det de behöver.

Trist är det dock att det är så mörkt. Vi hinner gå promenad i dagsljus på morgonen, men på kvällen är det helt hopplöst. När man som vi dessutom bor ute på landet, långt från upplysta gång- och cykelbanor, ja då är det mörkt. Ibland saknar jag tiden då jag bodde inne i stan, då fanns det ju alltid nämnda stråk att nyttja för kvällspromenaderna. Nu får det istället bli pannlampa och reflexer och det fungerar hyggligt. Det som är positivt med att bo ute i mörkret på landet är att när det är stjärnklart så är himlen så vacker. Det kan man inte riktigt uppleva när man bor i "upplysta" trakter.




Här är en bild från förra sommaren på de tre systrarna fr v Tindra, Wimsa och Unni. Skall försöka lägga in flera bilder efterhand. Detta var lite mera som en test.